Gah så nervös jag var i lördags när jag skulle springa höstrusket tillsammans med min ljuvliga löpcoach Manne. Jag var så nervös att jag skakade. Hahah gumman. Kunde knappt prata för jag var så nervös. Manne var bara underbar och försökte peppa mig medan jag ville lägga mig ner i gräset och ge upp. Det är en skräck, eller kanske inte längre, att springa med någon annan och kanske specifikt med någon som är så duktig. Då känner jag mig per automatik sämst. Ja, sök och få Frida Lund men nu är det så. Jag hade en hemlig plan som bara Manne visste att klara milen på under en timma. Så vi drog igång. Och vad hade jag gjort utan Manne i loppet? Förmodligen bränt ut mig så ini helvetet redan i början och sen inte klarat att ta mig i mål. Han och en annan kille var mina små harar och låg i en stadig fart till jag vid 7 km sa att vi kunde öka. Tror ni jag var nöjd eller nöjd då? Sista minuten spurtade jag så jag nästan kräktes när jag kom i mål. Och det var så kul!! Nu vill jag träna för halvmaran. Nej men hur glad person? Om jag kom in under en timma. JAJAMEN!!
