Jag kan kanppt snudda vid tanken på att trä på mig en våtdräkt. Trång, varm, svårgenomtränglig. Leashen som skaver på ett skönt sätt runt fotleden. Brädan ligger nyvaxad jämte. Nej jag kan inte gå dit i tanken. Det gör fysiskt ont av saknad. Alla platser, alla gånger jag sprungit ner, nylandad och i ilfart för att kolla vågorna. Anders med väderappen i högsta hugg. Kl 06 är det lågvatten, vi går ner i soluppgången. Innan blåsten kommer. För den kommer ju alltid. På förmiddagen, sträcker sig över lunch och eftermiddag för att sakta mojna på kvällen. Orkar vi surfa igen? Det värker i axlarna. Det värker i kinderna också. För alla leenden. Nu går jag dit, tankarna skjuter iväg. Det ständiga letandet efter nya stränder, hoppa ur bilen och kolla. Inte bra här, okej vi åker vidare. Kollar på små vägar på kartan, kan det vara nåt här? Offroad åker vi ner i kringliga dalar och så tornar det upp sig. Åh, den stegringen av puls då. Arugam Bay, Sri Lanka. Vilken oerhört fin resa. Vi åkte tuk tuk till olika små hemliga ställen. Jag var (är) sån newbie här men hade inte riktigt förstått hur läskigt det kunde vara så jag var modig. Mer modig än nu. Eller nu, jag vet inte, inte surfat på flera år. Kolla vilken härlig våg. Snäll, mjuk och inte så stor, perfekt för mig. Rincon, Puerto Rico. Vi åkte med våra bästa vänner, hyrde ett hus och surfade morgon, kväll, dag, hela tiden. När vi inte surfade åt vi räkor i vitlök, drack bärs och käkade nachos. Det var så himla läskiga vågor här. Det var rev, nytt för mig. Så grunt och så stort. Minns en gång när Anders tittar mot horisonten, möter min blick och säger. Det kommer något riktigt stort där ute. Vattnet har sån kraft, det ska man veta. Jag blev så rädd. Började paddla mot land men vi var långt ute, det var kanske 60 cm djupt på vissa ställen och sylvassa rev. Vågen bröt bakom mig och jag tänker, jag åker på skummet in till land men i så stora vågor bildas så mycket skum och i skum flyter man inte. Usch var rädd jag var då, försökte behålla lugnet, snart är jag uppe, snart får jag andas. Jag skar upp foten och kom och föll ihop på stranden. Adrenalinet rusade i bröstet. Dagen efter gav jag mig ut igen. Frankrike, mitt älskade Hossegor. Varit där uppemot 10 gånger. Sanden är gul där. Havet blått. Lite lynnigt och starka strömmar men ack så vackert. Maten, vinerna, vi är så kära där också. Peniche, Portugal. Alltid kallare i vattnet, alltid mindre folk. Portugal är så annorlunda mot Spanien och Franrike, mer dramatiska vyer. Så innerligt vackert. Mimizan, Frankrike. Cookie och jag hade lärt känna varandra nån vecka innan denna resa. Vi jobbade på samma ställe och möttes i ett möte. Surf kom upp och vi bestämde oss för att ta en lunch. Jag fick sån fin känsla så helt utan att tänka sa jag. Jag och några vänner och Anders har hyrt ett hus i Mimizan om ett par veckor, ska du med. Hon sa ja. Sen kom hon som en virvelvind och vi kämpade tillsammans där ute bland vågorna. Det blir blött i ögonen på mig nu för det finns ingen plats på jorden där inga andra tankar kan ta sig in än ute på havet. Torö, Sverige. Stökigt hav. 13 grader i vattnet. Men vad gör det? Sagres, Portugal. Känslan på den här bilden är helt oslagbar. Vi hade åkt i säkert en timma på leriga vägar, vågar som nog inte var vägar egentligen. Kommer det verkligen vara nåt här, spänningen var otrolig. Så kommer vi fram och drar på oss våtdräkterna och klättrar nästan ner för berget för att komma till den vackraste platsen. Vi har inte rest sen 2017 nu, det rycker i resnerven. Jag är sugen på salt hår, iskall vin och en nyvaxad bräda.
