Förr, när jag var yngre led jag av alla saker rubriken säger. Fomo var vardag och jag ville springa på allt. Bokade mina veckor fulla av saker, andades aldrig ut och gud förbjude om jag skulle missat något. Det gick inte. Hellre fick hälsan gå bet än att jag skulle missa något. Min rädlsa var nog egentligen att alla mina vänner skulle inse hur kul det var utan mig och från då välja bort mig. Vilket förtroende jag hade till mina kompisar. Förlåt. Att missa något var en il av någon mörk känsla. Kunde även känna avund. På saker, på relationer. Kunde känna irritation om någon råkade -köpa en väska- (läs med lite ironi) före mig, i tonåren obz. Det var liksom som om det var en tävling allting. Äsch inte allt. Det låter ju som ett tråkigt liv, men en del. Jag var också alltid tvåa på bollen. Alltid fulare, sämre, minst rolig etc. Har bloggat om det här. Obs det är ingen ”gnugga mig medhårs” det är bara ett faktum. Då kunde jag inte riktigt acceptera det. Sen började jag finnas i denna bransch. Och här finns det ju all of the above men med trimmad motor. Folk lyckas, tjänar pengar, är snygga, roliga, får göra coola grejer, hinner först, går på dyra grejer, äter middagar OCH.SÅ.VIDARE men sekunden jag började finnas här. På www menar jag försvann allt sånt. Försöker få min hobbypsykolog att svara på varför men jag vet inte. Har aldrig varit mindre brydd om vem som gör vad, vem som får ditt och vem som ska göra datt. I aug har jag dragit ihop ett riktigt stort gäng som ska till Köpenhamn. Förr i tiden kanske när jag var 26 hade jag fått ilande fomo av att en del av gänget ska åka två dagar men jag bara en. Nu känner jag bara good on ya (australiensk dialekt) och vet ni hur skönt det är? Ni kanske undrar vad fan jag babblar om eller känns det igen? Oavsett så är min acceptans till att vara där hack i häl i jobb, utseende och så vidare rätt okej. Jag är ju en ganska så trevlig person och det får faktiskt räcka. vänligen life coach ab
