Jag vet inte vad som hände med mig eller i mig idag på fotbollsplanen där Florens första träning ägde rum. Vi blev bortfösta till sidolinjen vi föräldrar. Vi skulle vara nära OM vi behövdes. 800 barn födda 2018 har anmält intresse för fotboll och min son är en av dom. Det pirrar i kroppen mamma sa han när vi bytte om. Han såg knappt på mig när jag gick av planen. Snabb som ett skott är han. Riktigt snabb. Jag slogs så hårt av alla känslor när jag stod i konstgräset med de andra föräldrarna. Papporna i bajenfleece som tränat passningar sen knodden var ett. Mammor med bebisar i sele. Förskoleryggsäckar, riskakor och vattenflaskor med namn. Jag kände verkligen allt. Han är snart fem. Min älskade pojke är snart fem år och när är sista gången han frågar om vi ska gosa? När kommer han cykla till träningen själv med kompisarna i för kalla t-shirts när vinden viner. Åka på cuper och äta 1kg pasta. Det är så svårt att vara mamma och ofta känner jag att jag är så uttråkad, jag tycker inte om att bygga grejer mer än tio minuter. Men så kommer stunder som dessa när man får mota bort tårarna som vill tränga sig ut. Paniken att han blir äldre. Att han kommer komma längre ifrån mig. Han får aldrig släppa mig. Ikväll när jag kryper ner bredvid honom ska jag snusa i hans varma lilla nacke och somna gott nära min pojke. Vem vet hur länge till han vill att jag ligger där❤️
