Florens var på playdate igår men en kompis från föris. De sprang så intensivt så ansiktena bultade och blev lila. Jag hade med mig en vattenspruta med kallt vatten som jag sprutade i nacken och ansiktet på dom. De spår att sommaren ska bli varm som 2018. Efter två timmars lek var det trötta barn. Jag såg framför mig hur han växer och leker själv. Googlade "när kan barn vara ensamma hemma" inte i syfte att lämna Florens ensam hemma bara av nyfikenhet. För den dagen kommer ju. Och den kommer när jag går ner och leker på gården med Donna när Florens vill vara kvar hemma. Att hon kommer vara liten medan han blir stor. Tiden kan göra mig tokig, jag vet inte om jag älskar att den går snabbt eller inte. Går den ens snabbt? Donna är bara 1,5 år och det känns som det ett och ett halvt åren har pågått för evigt. Jag känner ofta att jag inte gör någonting men så frågar en mamma på playdate vad jag jobbar med och jag svarar lite kringelkrokigt som vanligt. Det är en del när man lägger ihop det. Dagen fortsätter och jag tjafsar med mamma. När hände det sist? Vad är det med humöret, känslorna, intensiteten? Man är på konstant speed från vaken till läggdags. Alltid någon som vill en nåt. Man kan inte byta rum för då kommer det nån in där. Kan känna mig jagad. Men främst känner jag ofta en stark våg av överväldigad ofta. Så trött på kvällarna. Ligger apatisk i soffan. Kollar last of us och får ångest. Ångest pga rädd men också ångest pga jag hade aldrig pallat, jag hade kastat mig in i högen av monster, gett upp bara. Juni är späckad med jobb. Mycket kvällar. Jag kommer ut till landet på lördagen, är det ok om du drar med barnen själv? Nu är klockan snart 07 och jag ska ta min cykel och dra till kontoret. Så kör vi. Speed fram till 22 när jag slocknar.
