* Hjärtat bankade så jävla hårt i bröstkorgen och benen kändes som bly. Varje steg kändes som att någon satt på mina lår och tryckte de neråt igen. Klockan var över midnatt och det hade varit jidder med två tjejer på perrongen. Inget bråk direkt men vi kaxade väl. Var alltid så rädd vid minsta tjafs men man var alltid ett snäpp från att bli nedtryckt i hierarkin, så det var äta eller ätas. Babyface sa en tjej en gång till mig medan hon tryckte mina kinder hårt mot varandra samtidigt som hon log. Väktarna var tätt bakom oss när vi sprang upp för rulltrappan, bagis rulltrappa är så fkn lång. Stanna för helvete skrek dom och jag stannade, gav upp. Vad fan gör du sa någon av mina kompisar, spring nu. Benen bar mig knappt men jag satte fart igen. Vi sprang ut i natten och gömde oss under en balkong. Andades med näsan och hörde väktarnas skor krasa mot gruset. Ficklamporna flackade nära nu. Hjärtat bankade. Nu skulle vi få gå hem längs hela bergholmsbacken mitt i natten. Tillslut försvann dom och vi tände en cigg. Fett knas sa någon. * Mina Acne track var så lätta att både gå och springa i. Höga både i platå och klack. Men ändå mjuka. Hade alltid höga skor då. Vi skulle till Köpenhamn ett dygn. Möta Birte på någon cool bar och jag hade fortfarande friends and familyrabatt på radisson sedan jag jobbade som service manager i Ålesund. Man var så fruktansvärt ful i "kostymen" vi var tvungna att ha på oss. En snubbe som jobbade där sa en gång, oj, ser du ut sådär när jag kom i vanliga kläder. Man ba lånade varandras också, tog den som var ren. Hade du bokat rum, sorry vi har fullt du får sova i lobbyn. Hatade det. Fick magproblem. De byggde om eller hade gjort om på Arlanda när vi satt i en bar och drack vin. Jag hade en illröd rodebjerskjorta på mig, svarta jeans och acne track. Glömde bort tiden. Can Frida, Martina and Johanna please come to gate ropade de i högtalarna och vi ba vänta oj. Började gå men insåg att vi var på fel sida terminalen. Gaten skulle stänga om minuter bara. Vi sprang. Det brände i låren och hjärtat slog snabbt och tungt. Alkohol, cigg och klackar. Så jag stannade. Gav upp. Såg de andra löpa och försvinna bort i den långa korridoren, jag pallade fan inte. Men Frida, vad gör du, spring för fan vi hinner sa någon. Så satte jag fart igen. Ingen instinkt att klara mig. Vi hann tillslut men det hade inte spelat någon roll egentligen. * Snön är bländande och jag har åkt i barnbacken säkert 10 gånger. Knappliften är inga problem längre men det är inte så lätt att åka. Jag tappar fokus hela tiden så jag pratar tyst för mig själv. Sväng, sväng, håll ihop och sväng. Det låter som en ramsa verkligen. Monoton ramsa. Sväng, sväng håll ihop och sväng. Vi står i kön till blå backe. Liften är nån sittvariant. Som en korg som gungar. Man får ställa sig med benen ihop och sen kommer korgen och lyfter upp en. Jag säger nåt till Martina om att jag inte vet hur man gör men det är hennes första gång på skidor också. Plötsligt fångar korgen upp oss och vi åker. Det blir snabbt högt, säkert 20 meter ovanför marken. Kala fläckar av berg. Benen värker. Det är en så smal liten bänk man sitter på och det är svårt att hålla upp ben och skidor i rak vinkel. Plötsligt skriker någon bakom oss, någon vrålar, det är en man, en pappa med sin son. Han skriker FÄLL NER FÄLL NER och hytter näven mot oss. Vi förstår inte vad som ska fällas ner men fler i liftarna blir engagerade och vi förstår att det är något skydd vi glömt. Glömt, vi visste ju inte. Som på en signal stannar liften och börjar gunga. Det är svårt att hålla sig kvar, på riktigt alltså. Vi får inte ner nåt skydd så jag ger upp. Slappnar av och släpper stavarna, tror jag. Martina skriker vad fan gör du Frida och tar tag i min luva på jackan och drar mig till sig. Jag blundar och när vi är framme, högst upp och ska av så bär våra ben inte oss. Vi rasar ihop i en gemensam hög och gråter samtidigt som vi skrattar. Det tar ett par timmar innan vi inser att vi kunde dött.
