I morgon är det sexton år sedan pappa dog i en säng i huset han byggde 23 år tidigare. Eller är det sjutton. Det är som med föräldrar och att man aldrig riktigt vet hur gamla de är. Så är det med de där åren. Efter elva år började jag slarva. Är det tretton, fjorton? 2008, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 äh tiden blir så verklig med alla siffror uppradade. Ana Diaz sjunger, vad är tiden, en annan linje.I helgen tänkte jag mycket och länge på att jag inte gör någonting värt att besudla tiden med. Vad har jag haft för mig sedan jag blev egenföretagare 2020, pappas tolvårsdödsår! Min kompis höll inte med och när hon radade upp saker, böcker och poddar, projekt och företag kändes det lite bättre. Jag hade velat att pappa visste om. Inte för att han någonsin skulle läsa en bok eller laga någon mat förutom tekakor och varm choklad ELLER för den delen dricka vin. Hm, är allt bara ett tonårigt försök till uppmärksamhet. I sådant fall ett försök draget allt för långt. Men å andra sidan så är försöket mitt liv och jag gillar ju mitt liv. Även om det hade varit lite roligare om han fanns kvar i det. Han hade dött (lol) om han visste att vi byggde hus. Min snickarpappa hade varit där ute och grejat. Det är verkligen tungt att sakna någon i all evighet.
