Jag går omkring och väntar på det stora brytet. Sedan vi fick veta att mammas cancer är spridd har jag inte fällt en tår. Hur är det möjligt? Är du i chock frågade någon igår. Jag vet inte. De enda känslor jag känner är pigghet, att jag måste fixa, att jag kan själv. A ska åka till landet ett par dagar denna vecka, inga problem, jag löser. Det får aldrig vara tyst i öronen dock. Börjat somna med bok. Vaknar före 06 på morgonen. Upp och gör. Jag känner stor tacksamhet. Över min och mammas relation. På sjukhuset sa dom att nu är verkligen tid för umgänge och att vara med varandra extra mycket. Kände mig mallig inuti för det bekom mig inte. Vi gör ju redan det sa jag till mamma efteråt. Vi ses varje vecka, vi pratar i telefon varje dag. Barnen är så nära henne. En tanke som inte går att tänka, att de inte ska ha henne en dag. Bort, på med ljudboken. Jag sitter med min familj i soffan på kvällen och kollar idol. Känner enorm tacksamhet då. Visst var hon bäst säger Florens och tittar med bekräftandetörstiga ögon, vi ska alltid tycka samma. Tänk att barnen inte ska ha mig en dag. Nej, försvinn hemska tanke, höj volymen på tv'n. Det är konstigt, allt är konstigt bara.
