Jag fortsätter beta av era önskemål på blogginlägg och frågan om hur man håller vänskap vid liv var en av dom. Jag har bloggat om vänskap här men detta tangerar ju ett litet annant ämne. Lite när ska man göra slut eller inte. Först och främst ska man väl fråga sig om vänskapen ska vara vid liv, om det är en vänskap som ger och tar i lika mån, om den får en att må bra, att känna sig som en bra person, om den får en att växa och om den tillåter en att vara ärlig om något skulle skava. Jag skulle i vuxen ålder inte kunna vara vän med någon som fick mig att må dåligt på ett eller annat sätt. Det finns ingen plats för det. Jag har helt enkelt inte tid att lägga kraft på något sånt. Men men främst - jag är värd vänner som älskar mig och vill mitt bästa. Jag hade en väldigt destruktiv vänskap i yngre ålder och jag kan fortfarande se tillbaka på den och fråga mig själv varför jag aldrig sa ifrån. Men jag gissar att det är som med destruktiva relationer överlag. Vi hade det ju också JÄTTEBRA, till hon ballade ur igen. Det var i alla fall ett av mina bästa val att sluta vara så nära henne till att tillslut låta den ebba ut. Jag tror jag blev en annan person nästan. Det kan ju vara lite knixigt kan jag förstå med vänskaper i min ålder, man har massa barn att ta hand om som kräver tid, mindre möjlighet för spontanitet och kanske är man helt enkelt trött. Detta kan ju lätt hamna i klinch med någon som kanske inte har kids, större kids eller försöker få kids. Jag tror, om jag tar på mig terapeuthatten igen att man måste se på vänskapen med likadana ögon för att det ska vara oskavigt. Om en person vill höras varje dag medan den andra inte alls känner på det sättet så kommer det märkas av. Om du är på den ändan av relationen där du vill höras mer så märker du det och då kanske du kan försöka att sätta ditt behov åt sidan, försöka omfamna att du är älskad ändå och backa lite. Kanske har du en annan du kan höras varje dag med? Man kan också prata och fråga. Utan sura miner! Det är nämligen inte farligt att uttrycka behov eller ifrågasätta saker med sina vänner om man gör det med en god ton. Jag har två erfarenheter av det. Den ena är att vi nu är i en sits där vi köper en tomt av våra vänner med allt vad det innebär. Dvs frågor dyker upp. Och vi har från start svurit på att vi ska ta allt med en trevlig ton även om vi kan vara sakliga. Det funkar. Att känna sig trängd och påhoppad ger sällan frukt och man får utgå från att ens vänner bara vill en väl, annars är de ju inte värda att ha som vänner. En annan var att nyligen när jag träffade mina bästa vänner så var jag urskuldande som vanligt när det kom till ryggen, ville inte klaga och ta plats för jag känner att jag då blir center of attention och då satte de ner foten (ej hårt såklart). Slutade med att jag vågade säga hur ledsen det gjort mig att ha ont och vi pratade till och med om förlossningsdeppressionen jag hade utan att jag viftade bort. Se så fint! Vänskap är en tvåvägskommunikation, där avvägningen bör vara ganska jämlik om den ska fungera. I alla fall för mig. Jag har som sagt inte massa erfarenhet av dåliga vänskapsrelationer, det beror väl dels på ålder men också en grundtrygghet i att de vänner jag har tycker om mig, vill mig väl precis som jag vill de väl. Jag hade fått panne om det inte kändes rätt och hade liksom inte kunnat fejka det. Ni var många som ville att jag skulle skriva om vänskap, men det var specifikt en som skrev just om skavet när det inte kändes unnigt från båda håll. Jag hoppas du hittar en balans eller en utväg för *insert klysha* livet är för kort för att bli bitter. Puss på er, tack för alla tips om blogginlägg.
