En morgon i krokarna. Jag vandrar ner mot sjön. Vana steg som frasar mot gruset. Har gått här fler gånger än jag kan räkna. Gått i glädje. Gått i sorg. Jag känner till vartenda krön, varje liten stubbe, varje liten gren (nästan). Jag tycker om den här promenaden. Den är trygg och bekväm. Mina steg är på något sätt cementerade i vägen tänker jag. Det är mitt område, jag känner hur jag äger det. Sjön ligger spegelblank och jag anar svag grönska på väg att titta fram. Våren lurar bakom nästa hörn och jag längtar dit. För vägen innan nästa hörn är tung. Svår att driva framåt, nedåttyngd och trälig. Den är som en bubbla som ingen ännu spräckt. Ifrågasättande och stilla undran varvas med ånger och svag panik. Kom nu våren, spräck bubblan, vi måste ut. Har läst bok! Ska återkomma om den i bloggen inom KORT! Anders lagade middag medan jag sprang en kväll på visningar. Inte helt pigg person varken inuti eller utanpå. Hade fått tillbaka lazy eye såg jag. Då vet man att det är stressigt inom en. Sen såg jag ut som en motorcykelförare. Men jag åkte ingen motorcykel, jag gick till mandarinänderna.
