Igår när jag kom hem efter att ha varit med min bästis för att planera hennes bröllop som ska ske nästa år slog jag på ett tv program och visste nog inte riktigt vad som väntade mig. När jag inte längre minns dig heter det och följer tre demenssjuka personer som lever i dödens väntrum. De programmet jag såg hade en paneldiskussion med bland annat en överläkare inom kognitiv medicin och de pratade kring den lilla vetskap folket har kring demens. Att man ser sjukdomen som något nästan missbildande snarare än att vad det faktiskt är. För att få bo på ett specifikt boende måste man både visa upp fysiska svårigheter, inte vara för ung och ha svårt med annat. Många av Sveriges kommuner har lagstadgat att en demenssjuk ska ha ett team runt sig men bara i ca 130 kommuner är det så medan 140 andra inte har det. "Testen" man gör för att bli berättigad boende är inte heller personifierade, enkla mattetal kan vara supersvårt för en person medan en akademiker kanske sätter de direkt. Programmet gjorde mig väldigt ledsen för jag minns hur vi kämpade med min faster. När min pappa dog försämrades min faster i sin alzheimer, det var som man drog ur en propp. Hennes man försökte först att ta hand om henne med min och mammas hjälp men sen när han gick bort försvann min faster fort. Hon gick ut från radhuset i Hallunda utan att låsa, glömde bort att diska och kanske det värsta, hon ringde i sådan fruktansvärd ångest för hon kände ju att något var fel. Att ha kontakt med kommunen, utse en god man och allt vad det innebar var så oerhört jobbigt för oss samtidigt som vi sörjde en levande person som inte fanns med oss längre. Tillslut fick hon ett boende men jag förstod nog inte att sjukdomen skulle döda henne, jag trodde man levde tills man "skulle" dö men så är det inte. En morgon ringde de mig och sa att hon hade somnat in under natten och jag satte mig i bilen och åkte till Tumba. Gick in i rummet där hon så fint låg och höll hennes svala hand, hon var inte där det ser man när man ser döda personer. Nästan oigenkännbara blir dom. Jag mindes det från pappa, så fort han tog sitt sista andetag med mig och mamma jämte så förvreds ansiktet och blev något annat. Vi lär oss inte om döden, kanske för att de flesta svenskar inte är religösa, vi räds den bara och när den kommer har vi inget stödräcke. Jag vet inte hur man skulle kunna göra men kanske prata mer om den, om upplevelserna kring den kanske snarare. Inte sopa det jobbiga under mattan. Kanske skulle det räcka med att sträcka ut en hand när ens barn börjar undra om döden, inte släta bort.
