Vi åker vindlade vägar genom grusig luft och tryckande värme. Bilen studsar fram genom alla hål i marken. Man ska nog inte åka här med hyrbil. På kartan närmar vi oss något. Det ser ut som det skulle kunna finnas en strand där längre fram. Bilen skumpar hårt mot marken och så plötsligt. Pang. Skumpet byts ut mot ett skrapande. Ljudet stegrar i takt med inbromsningen. Vi ser på varandra. Det här är inte bra. Det här är definitionen av dyrt. Var är vi ens. Off road någonstans i utkanten av Sagres i en hyrbil som gått sönder. Dålig teckning på luren men vi får tag i en kompis som bor här. Skickar en pin. Hittar vad som skrapar i och....slänger den delen ner i slänten. Vår kompis kommer, ler och säger, wow ni kommer bli helt tagna av den här spoten. Vi åker vidare, vi tänker inte säga något, vi ska mörka, vi vill inte betala, nej vi skiter i det som hänt för nu, nu öppnar sig plötsligt en liten, ynka plan yta vid sluttningen som stupar rakt ner. Där nere, perfekta mjuka vågor och inte en kotte. Vi har åkt i timmar med bilen. Man kan inte stanna på en plats för länge när vindarna inte blåser som man vill. Man vill ha vindstilla med rullande vågor som kommer in lång utifrån havet. Porto Covo, här finns en Michelinrestaurang på stranden. Det är fredag den 7 April 2017 och vi tar oss ner mot stranden. Ingen hets, det är det aldrig. Titta länge vart man vill hoppa i, hur vågorna ter sig, vart man ligger bäst. Jag är ringrostig och lite rädd. Det gick hårt till sist. Hamnade sådär som jag avskyr på brädan, för långt fram när vågen bröt så jag dök rakt ner med brädan bakom mig, slungades runt och rakt ner med huvudet i botten. Händerna alltid omfamnade kring bakhuvudet men det var läskigt. A peppar och säger att det kommer gå bra så vi paddlar ut. Vågorna är så snälla. Nu kommer det nåt säger han. Jag ser i horisonten att något tornar upp sig, inte vara rädd nu Frida, bara lita till din förmåga. Vänd mot vågen lägger jag mig ner på brädan och vänder om, börjar paddla, känner hur jag lyfts upp och jag är med. Jag ställer mig upp och surfar. Länge, länge står jag, jag ropar något, minns inte vad men det var glädje. Min finaste våg jag någonsin fått. När vi kommer upp har jag fått sms från Bobbe "jag är ok". Det är första gången jag surfar över rev. Det är grunt. Så man bottnar. Revet är sylvasst och det känns direkt farligt. Omgivningen är så vacker. Valar har simmat förbi en bit ut och diset är magiskt. Vi är i Puerto Rico, rincon och jag och Emelie har följt med ut. Vi är rädda båda två. Det känns inte hundra. Man får inte ramla för då slungas man ner i revet. Peter paddlar förbi i en kajak. Vi skrattar åt hans ovetande. Plötsligt känns allt lugnt. Om han utan vana vågar paddla kajak, vad har vi att vara rädda för. Vi sitter, som man gör mestadels av tiden med blicken ut mot havet, väntandes på en våg som ska passa just för en själv. Från ingenstans händer något. En stor svart vägg kommer mot oss och jag tittar mot A. Han säger, nu kommer det något riktigt stort där ute, ni bör paddla in så snabbt ni kan. Adrenalinet susar genom kroppen, det dånar i öronen medan jag börjar paddla. Axlarna bränner, jag ser revet nedanför titta på mig och så hör jag den. Först frasar det nästan i luften och sedan brusar det högt. Jag vet att jag inte hinner in, nu måste jag bara se till att den inte bryter över mig, den måste bryta innan eller efter. Jag hinner paddla så långt att den bryter innan den slår ner mig i revet och jag är bestämd att fånga vitvattnet så jag kan glida in till stranden. Men denna gång är bubblorna i vitvattnet för många. Jag flyter inte, jag åker framåt, släpas i botten och kommer inte upp. Känner hur mina vader går sönder men jag hinner bara tänka att jag måste upp och andas. Det går bra. Jag kommer upp och faller ihop på stranden. Livrädd. Nästa dag är jag ute igen. Surfa, varför är det så kul.
