Igår flyttade vi. Från 04.30 till 21.30 var jag igång. Sen sa det stopp. Längesedan jag var med om ett så otroligt stopp. Det var förlösande på något sätt. Började hulka som ett litet barn. Först rann det bara några trötta tårar. Sen skruvades det upp. Fördämningen brast minst sagt. Jag tänkte på pappa och att det efter arton år fortfarande river i mig när något stort sker och jag inte kan ringa honom. Jag tänkte på mamma. Ah. Inte tänka. Jag låg där själv första natten på vår nya plats, lyssnade till de nya ljuden, förbannad blev jag. Kunde inte sova. Dumma kropp som ger mig så lite sömn. Det kändes som hemma dock! Som att det är konstigt att vi inte bott här innan. Allt är kaos. Lådor, lådor, inga garderober. Vi fixar det. Idag kanske man ska låta sig själv vila. Ska testa det.
