Jag fick ett ljuvligt DM som värmde rakt in i hjärtat mitt. Det löd. "Hej Frida, vi känner inte varandra men jag ramlade in på ditt konto via Sofia Wood. Såg ditt inlägg om tavelväggen, så fint och måste fråga: krabbklon av Torsten Jurell, har du köpt den på auktion nu i höstas? Då kanske det är samma tavla som hängt på min barndoms vägg nämligen! Efter att min mamma gick bort i Augusti sålde vi några av hennes tavlor nämligen, en av dem var precis den här. Hon hade mycket konst och vi kunde inte behålla allt, har alltid tyckt om den här men varken jag eller brorsan hade plats på väggen. Om det är den så kanske kul för dig att veta var den kommer från. Torsten bodde nära oss när jag växte upp, på Lidingö och hans son var klasskamrat med min brorsa. Mamma köpte ett gäng tavlor vid nåt tillfälle, tror det var på 90-talet. Om det är samma tavla så känns det iaf jättefint för mig att veta att den hamnat hemma hos dig. Kram!" Blev alldeles varm i hjärtat. Det är ju den tavlan, inget snack. Att få en historia kring var ens konst befunnit sig ger så mycket mervärde. Jag tänkte att jag kunde berätta det jag vet om några av tavlorna (och fotona) på väggen ovan. Krabbklon har vi ju koll på nu. Konst känns som ett stort ord också och något jag inte alls är bevandrad i, så förvänta er inga storslagna dygripar. När jag tittar så är det egentligen bara tre tavlor och resten foto. Jaja. En icket snofsig fotovägg. - Tavlan längst till höger med kvinnan kommer från min mormor och morfar och köptes enligt mamma på 60-talet för något högre slant än vad mormor och morfar egentligen hade att spendera. Den var så livfull när jag var liten och jag satt jämt och tittade på henne. Charles Roka, konstnären var Ungrare som bodde större delen av sitt liv i Norge. Han föddes 1912 och dog 1999. Han var ingen framstående konstnär med dyra motiv utan målade som mest romska kvinnor som ett minne efter en ung kvinna han sett i Marseille. Jag älskar den djupt! - Under den hänger en konsertaffisch från Michael Kiwanuka i höstas. Han spelade på Göta Lejon. - Till vänster om den hänger ett fotografi jag tagit på en dagbädd på en terass i Hossegor första gången jag och Anders reste tillsammans. Han hade jobbat där nere som surfinstruktör i flera veckor och vi saknade varandra så innerligt att när det var ett par dagar kvar bestämde vi bara att jag kommer så kör vi hem till Sverige. 300 mil. Dagbädden fick smaka på en del hångel så var det, så den skulle förevigas. - Till vänster om Charles Roka hänger nåt flummigt som Anders mamma köpte i USA när hon var ung. Jag vet ingenting om den mer än att den klarat av att hänga utomhus på en balkong i flera år och fortfarande ser "ny" ut. Gillar den pga färgerna, den känns psykadelisk och exakt som jag tror LSD känns. - Längst bort till vänster hänger ett fotografi som Anders tagit ut från bilen genom backspegeln på fyren ute på Alnes i Ålesund. Vi var där så mycket, åkte genom tunnlarna för att slutligen komma till den plats på jorden jag känt mest lugn. Saknar så ini. Det är inga fancy pancy saker, men de ligger mig varmt om hjärtat. Skickar gärna vidare detta inlägg till er andra bloggisar där ute.
