Arla morgon en julafton 2020. Jag undrar stilla hur vi kommer se tillbaka på det här året, om allt är förändrat för alltid eller om detta är en parantes i våra liv. Om vi kommer vara tacksamma för tiden den gav oss. Oss som inte jobbar med att rädda liv menar jag. Året kommer skrivas in i historieböckerna och vara kantat av sorg såklart, men som med alla stora kriser behöver man hitta ett ljus. Kanske är det en grundförändring i vissa typer av arbeten som gör att medarbetare inte behöver finnas på plats jämt, kanske är det ett extra stort leende till våra äldre för att visa, jag ser dig. Jag tänker mycket på om min faster hade levt hur jag då hade stått utanför hennes demensboende och vinkat idag. Kanske kommer vi njuta av en kram från någon som inte är vår närmaste. Tänk er, sommaren 2021 - om vaccinet har gjort oss säkrade. Vad det kommer spåra ur då? Vi kommer vara som kossor på grönbete. Trängas i barer och dansa på trädgården. Och så alla i vården som kommer gå in i väggen när allt är över. När de får slappna av. Sådana kontraster. Jag har förberett det mesta här hemma, ska duka fint och tända ljus för alldeles snart kommer vi titta ut genom fönstret och där se tomten och tomtemor komma gående redo med paketen till Florens. Han ska få en räddningshelikopter. Hoppas ni får en fin jul, hur ni nu firar och vart ni befinner er. Julafton är bara en dag, så om ni är ensamma är den snart över, lovar. <3
