Det är okt och solen kämpar över torö stenstrand. Det är något med höstens ljus vid havet, det glittrar, nästan bländar en över vattnet som tusen små skärvor. Vi är tre familjer, nära vänner och sex barn i samma ålder. Några är skolbarn nu. Det är så vackert, alldeles stilla längs stranden, överallt blåser det nordligt men här är det still. Jag hör storbarnens röster, ser dom långt bort. De är på g med något. Ser hur de hittar en lastpall och jag blir ett med deras fantasi, jag vet precis vad som ska hända, jag är vuxen och jag vet. De ska ge sig av.De bygger, samlar, balanserar, skrattar högt. Jag ser hur de närmar sig vattnet, kan räkna ut vad som kommer ske. Snart är det blöta skor och kläder, men det är inget jag vill stoppa. Tittar dit igen efter en stund och ser skorna av. Uppdragna byxor, pallen i vattnet. Dom ska resa iväg nu. Världen blir så liten och så stor på samma gång. Jag blir dom. Min barndoms äventyr. Snabba steg i skogen, hopp över rötter och sly. På min fasters landställe där jag sprang och klättrade. Alltid till samma ställe. Upp för ett berg och ut på en avsats. Där fanns något. En plats i berget som lät ihåligt. År efter år försökte jag slå upp det. Med händer, hammare och pinnar. För där i fanns en skatt, så måste det vara. Världen så liten och stor. När jag ser dom på stenarna, med händerna kalla av vatten och kinderna röda av vind, är det som att något i mig expanderar. Det är lycka. Jag minns inte när jag själv slutade leka så här. När havet och skogen slutade vara en plats för äventyr och började bli något man bara tittar på. Men så tittar jag på barnen, hör deras skratt, ser deras fullständiga närvaro och jag dras in igen. De ser inte på klockan, de fryser inte, trots att skor och byxor åkt av, de tänker inte på allt som väntar hemma. De bara är. Helt och fullt i stunden. Och jag tänker att det är precis där jag också vill vara ,i det där enkla, fria och levande. Nej, jag tänker att det är där jag är. Och kanske är det just det som är det vackra med att vara vuxen, att få vara både åskådare och barn, allt på samma gång.
