I lördags flyttade vi äntligen in i huset vi har hållt på med i fyra år. Det har varit jobbigt på en nivå jag aldrig trott att något kunde bli jobbigt på. Att aldrig ha ett datum utan bara ett projekt som pågår har verkligen inte lirat med mig. Vi har kämpat med vår relation, med cashen (gah jag vet att jag alltid brasklappar men är rädd att någon som inte känner till kanske ska tror att jag är uppe i det blå. Jag fattar privilegiet.) Det har varit så sjuuuuukt tråkigt. Men så kom dagen och vi började kånka, jag började kånka saker från huset vi hyrt till nya. En liten lampa skulle upp direkt. Ställde olika pannor på spisen bara för att känna hur det kändes. Det kändes VÄLDIGT bra. In med säng. Den ska bytas ut till en som inte är så hög. Vi ska nämligen ha en sängram som min pappa gjorde för kanske 50 år sedan. Ställde saker i badrummet också, så det såg bebott ut. Prioriteringar. Tjejprioriteringar kanske. Mitt kök, är besatt. Att jag under den här tiden också har avsagt mig allt ansvar ifrån allt, det är ett narrativ som inte är sant för köket är fasiken mitt ihopplock. Min årstidstavla där ute. Sjukt hur en känsla kan börja tyna bort så fort för jag älskar det. Gjorde ett kap på marketplace med massa gamla handflätade stolar, bord, soffa etc. Så rullades mattan ut. Och nästa vecka kommer en soffa! La barnen i solljus och de somnade gott. Så fortsatte jag greja och greja. Och morgonen efter åt vi frukost på altanen. Målbild.
