En sak jag lärt mig i terapi, var inte rädda ska inte börja med therapy speach är att inte agera sekunden jag känner/vill något. Som när väderleksrapporten såg kass ut redan för någon vecka sen. Höll mig i skinnet även om jag tänkte: sitta och köra 80 mil i ösregn, komma upp till ösregn, åka hem 80 mil efter fyra dagar i ösregn, inte kul, inte bra. Så jag agerade inte. Men när vädret såg likadant ut dagen före vi skulle åka uppåt kände jag bara näe. Jag saknar min släkt nåt så ini bänghålan men vi har ett barn som kanske inte älskar att åka bil och för så kort tid kändes det inte värt. Och hallåj, är jag vädertjejen numer?Liten del av mig kände också att det var skönt. Jag har varit så trött, så slut ner i fotknölarna efter en lång tid med att kanske inte ha det tipptopp. För några veckor sen kunde jag knappt komma ur sängen. Det löste sig med ordentlig sömn men det har varit tuffa två år ändå. Så kanske är det meningen att vi ska knalla runt här på Torö i sex veckor (ok sticker till Utö för festkväll OCH till way out west ett dygn, vi tar det sen) och bara dra oss i skägget? Kanske är det så. Livet pågår, saker finns kvar och det viktigaste är väl ändå att känna att man orkar? Efter två veckor här är jag lugn. Stillsamma mornar, ingen hets. Har slutat med medicinen också men det kanske är en annan diskussion. Hoppas ni har det fint även om saker ändras. Förra sommaren var Donna en liten plutt. Nu har hon börjat springa, löpa, KUTA.
