Igår la sig Florens i min famn och så dansade vi, han låg där stilla mot min axel med sitt tunga huvud och jag blundade och dansade. Länge, länge rörde jag mig runt med svajande knän i runda cirklar. Jag minns inte sist jag var i nuet på det sättet. Det har varit rätt mörkt i mig på sistone, jag har tänkt mycket på mamma, att jag saknar henne och att krama henne. Att hennes relation till Florens kanske måste byggas upp på nytt igen sen när allt detta är över. Men igår när han låg där med sitt tunga huvud var det bara vi och ingen annan och allt kändes bra. Vabblivet som jag skrev om för några poster sen har fortsatt men efter min pms dämpades något och jag inte längre ville lämna hela min familj vind för våg tog jag cykeln och hojade ner till vad som var min barndoms sjö Flaten. Där taggade min första kille mig i sin grafittikonst, där satt vi i minusgrader och drack folköl, vi spelade bollkull i vattnet och köpte piggelin för 4 kronor. Satte mig med Florre på bryggan och åt mellis. Hur kan han ha sånt glow? Är det c-vitamin baby masken? Skoja. Har bakat surdegsafocaccia också. Men vet ni, jag tycker vanlig är godare. Ni kanske ändå vill ha recce? Är lite stolt pga gjorde ett recept helt på känn. Det känns kul när man lär känna bakandet så pass. VAD GÖR NI? Allt pågår, allt är stilla. Usch, jag vill att det ska vara över.
