Visst är det så att prata om vissa saker, det går i ett andetag, man säger nåt och sen är det över. Typ ätstörningar. Något jag själv upplevt och något jag vill beslysa och prata om. Så fort jag satte mig ner och skulle skriva om det så låste det sig. Hmm, tänk om jag trampar någon på tårna? Tänk om det alldeles för verkligt? Förstår ni lite hur jag menar? Jag sitter på ett inlägg om min första graviditet som jag vill dela men det känns så innerligt verkligt. Men jag får bita i skrivkrampen och stålsätta mig för jag VILL ju prata om detta som faktiskt var grunden till att min insta växte tex. För mig började det på sommarlovet till högstadiet. Jag kanske borde triggervarna, men lovar att inte berätta HUR jag gjorde eller vilka knep jag använde mig av. Trumvirvel nu för gissa tre gånger om hen som sa att jag var ful och tjock var en kille eller tjej? Yes, du har rätt. Såklart en kille. Det gick snabbt sen. När jag blickar tillbaka så är det svårt att förstå att den tjejen var jag. Hur beräknande jag var och mycket jag lade tid på att fly tillfällen när det skulle ätas. Det upptog hela min tankekraft och jag blir ledsen när jag tänker på hur mycket tid jag missat bara genom att fokusera på mat. Not the funny way som nu. Mitt absolut största mål i livet, kalla det hybris om du vill, är att hjälpa kvinnor, tjejer, personer att må bättre och bli inspirerade av mitt förhållningssätt till mat. Jag vill föreläsa, snacka i skolor, laga mat med kidsen och ligga steget före INNAN matdjävulen fångar dig. Fast det har den säkerligen redan gjort. Det skär i mig för jag vet att nästan alla kvinnor där ute har någon form av komplicerad relation till maten. Vi måste ändra på det. Jag var sjuk hela högstadiet i princip. Av och till var det bättre men det låg där och gnodde dygnet runt hela tiden och fortsatte långt efter jag blivit frisk. Blir man nånsin det hör jag ofta och ja, jag blev det i alla fall. För mig har det inneburit massa KBT, och den har jag liksom själv "kommit på". Möta faran och se den i vitögat för att inse att den inte är en fara. Jag hade hamnat i den allt för vanliga klagosången om min kropp. Jag nämnde den i tid och otid och alltid i en negation. Fick jag en komplimang vände jag det snabbt och sa, ist för tack, nej gud jag, jag ser helt för jävlig ut eller liknande. Åt jag något som inte var en sallad var jag noga med att påpeka att jag skulle träna sen eller redan hade promenerat på morgonen. The list goes on och det tog FAN aldrig slut. Man kan ju utbränd av mindre. Jag fick nog tillslut av allt klagande. Jag är liksom en ganska grundglad person, absolut 100% ängslig, har ångest, hsp hello, men ändå glad. Åter till KBTn, är ni kvar? Lång text men det går liksom inte att snabbt skribbla ner något så viktigt. Två saker bestämde jag mig för. 1. Sluta prata illa om min kropp inför mig själv eller andra. 2. Sluta svara när någon annan pratade illa om sin kropp framför mig. Den första var rätt enkel, det tog ett tag att bryta mönstret men jag vande mig ganska fort och insåg snabbt att det var otroligt skönt och befriande att inte alltid behöva försvara mig. Nummer två var svårare, för hur otrevligt verkar det inte när någon säger nåt och man sitter knäpptyst framför. Det blev ganska många krystade situationer och jag fick verkligen bita ihop. Ibland sa jag ju också att jag inte ville höra och förklarade vad jag själv bestämt mig för. Tror faktiskt en del av mina vänner hoppade på tåget med mig för jag hör oerhört sällan någon prata illa om sin kropp nu. Det tog tid att komma dit jag är idag, men jag är så tacksam och innerligt glad att jag är det och kan njuta av mat utan ångest. Jag önskar det samma för dig. <3
