8 Mars har gått från att betyda noll för mig, till betyda allt och sedan hamna i de där dagarna då man tänker lite extra på hur mycket s k i t man får leva med som kvinna. Och jag är vit och medelklass. Jag minns min uppväxt som noll feministisk, mitt sökande började långt senare. Det fanns inte på kartan att prata om strukturer, ojämställda förhållanden eller huruvida män och kvinnor föds in i olika privilegier. I Skarpnäck där jag växte upp och i den krets jag befann mig i var vi mer intresserade av att röka fimpar, dricka häxblandning och puta extra med munnen när en snygg kille gick förbi. Det ena behöver inte ta ut det andra såklart, men så var det för mig. Det var inte förrän jag stod på Medborgarplatsens perrong en sen lördag natt 2001 och knytnäven flög genom luften och träffade mig under ögat som jag vaknade upp. Det var droppen, I guess. För jag lämnade honom och började söka. Mitt sökande började aggressivt först, så många insikter att ta i beaktning, så mycket information att få in. Så många saker som jag redan tyckte, hade tyckt och verkat för som passade in mallen av feminismen. Jag var ju det redan, även fast jag inte förstått det. O jag var arg. Minsta lilla felsägning eller annan åsikt så brann jag. Ni vet, den där första stapplande tiden när man förstår allt. Det låter som jag inte visste något innan, så är inte fallet, men mitt "uppvaknande" var starkt. Jag skrev i trådar, sa emot allt jag tyckte var fel, jag stod på barrikaden och skulle MINSANN bära mina egna kassar. Sen med tiden blev jag och feminismen sammanflätade istället. Vi kunde fokusera på de saker som vi orkade. Jag är ödmjuk inför det feministiska uppvaknadet. Det är så verkligt och skört. Men det är skönt att ha landat. Idag är det 8 mars och det finns många kvinnor som behöver vår hjälp. De som inte kunnat lämna till exempel. Här kan man skänka pengar till Tjejzonen och här till Alla kvinnors hus. Ta hand om er där ute. <3
