Jag läser Sofias inlägg om prestationer och värderingar vilken brutal käftsmäll. Jag vill kapa det lite Sofia, hoppas okej och fortsätta resonemanget för det är något jag tänker på väldigt ofta. Jag lyfter en bit ur hennes inlägg som låter såhär; ”hon och jag som har liv som är lika på många sätt men båda konstaterade att vi sällan verkligen kände eufori eller ren skär lycka över sånt som man kanske borde göra det över. Kanske är det ett tecken på att vi båda har en läggning åt att hela tiden vara på väg in i nästa sak, att vi inte kan erkänna det hårda arbete som lagts ner eller vad en prestation faktiskt varit. Istället känner man inget och är halvvägs borta i något annat” Jag och min kompis Bobbe har vänt på dessa prestationsstenar i åratal, undrat varför vi aldrig riktigt kan glädjas när saker går ens väg. Eller varför man gläds snabbt en stund och sen hoppar vidare och inte reflekterar mer. Jag har inga svar men jag tror att en del kan bero på i alla fall för mig, att jag är kvinna. Jag får inte ta den platsen i vårt janteland. Jag pratar mest jobb nu om ni undrar. Min upplevelse är att vi är uppfostrade i att inte göra för mycket väsen av oss. När jag blev kontaktad av förlaget om kokboken kände jag en direkt glädje som snabbt dödades (obs är glad) av en känsla som sa ”äh men det är väl ingen grej, det ges ut så många kokböcker varje år, lugna ner dig nu”. När människor i min omgivning frågar mig om den väljer jag ofta att inte prata så mycket om det för ”det är väl ingen grej”. Vem är jag och vråla ut min lycka. Samtidigt i denna dragkamp av känslor så är jag på väg redan, till andra saker. Precis som Sofia skriver så vill man vidare. Jag undrar då, är det vidare till nästa kick? Eller är det vidare för att inte våga landa i den prestationen, gå igenom den, plocka isär den och vila i den en stund? En mix kanske för när jag tänker, verkligen tänker på att jag ska bli utgiven, nu blottar jag mig, så känner jag ju wow, det kommer vara bilder och texter med mina saker i en FUCKING BUTIK!!! Men oj, lugn nu säger jante på min axel. Så att vara kvinna och att inte våga landa är två aspekter, ett tredje resonemang skulle vara tiden vi lever i, Sofia nuddar vid det också i att vara närvarande i allt man gör, eller frånvarande. I yoga pratar man om att ground yourself och det är väl rimligt om något, jag vill bli bättre men kan uppleva att även om jag lägger bort telefonen så går hjärnan på högvarv och kläcker idéer eller funderar över något. Så hur gör vi och kommer vi se tillbaka på våra prestationer och undra varför vi inte gladdes mer? Jag tror nästan det. Man älskar ju att glädjas åt andra, det finns ju inget roligare i livet än när andra gör något bra tycker jag. Kan man bara applicera den stoltheten på sig själv ibland kanske ens självkänsla skulle öka. Vad vet jag. Resonera gärna med mig. Det är intressant hur olika vi fungerar. Det behöver inte gälla jobb heller.
