Tittar på serien Alla utom vi som handlar om ett par som lever i, med? ofrivillig barnlöshet. As u know har jag ju varit där en gång så jag drabbas av den. Minns när jag startade bloggen att jag ännu inte riktigt hade bearbetat alla de där åren av ständig panik och adrenalin. Nu är jag mycket mer i ro med hela den saken men jag berörs så FRUKTANSVÄRT mycket när jag läser om, hör andra i den sitsen. jag går hundra procent in i folks historier och känner deras sorg, deras oro och deras panik som om den vore min egna. Så är det med det mesta i perioder. Speciellt vintervåren. Min allra sköraste period, jag vet inte hur det är med er och årstidsförändringar men då sommaren går från stekig sol till höst känner jag ingenting till skillnad från nu då. Minsta lilla knopp på marken, torra fläck på gatan eller någon sittandes mot en vägg i solen får mig att tappa det totalt. Är det den uppdämda energin efter en mörk vinter som tar sig ut? Det ordnar sig snart, det vet jag. Måste vänja mig lite bara. Eller så är den här, allas vår älskade pms. På besök utan förvarning igen. Att den aldrig lär sig att hinta innan den kommer som en ångvält vissa månader. Ja ja, you do you pms, jag väntar tålmodigt och taggar inför två glada veckor snart.
