Jag ammade Florens i nästan nio månader. Min initiala känsla inför amning innan han kom var lite dubbel. Å ena sidan ville jag för man "skulle" å andra sidan trodde jag inte att det skulle kännas bra för mig. Jag var ganska säker på att jag inte skulle tycka om det. Orsak oklar. Kanske ett skydd från min sida om det inte skulle gå bra. Så onödigt men vanligt gissar jag. När han sen kom och de första två veckorna med såriga bröstvårtor och besök på amningsmottagning (att det finns <3) så började jag älska att amma. Jag kände en sådan kontakt med honom och kan minnas känslan när han sög tag och liksom latchade on. Magiskt var det. Sen var han som de flesta småbarn, han ammade hela tiden. Jag vet inte, kanske glömt men jag tyckte inte det var så jobbigt. Jag var inställd på att det skulle vara så. Eller så var allt okej, eftersom han tillslut kom? Från månad fyra till sju vaknade han en gång i timman dygnet runt och ja, då var jag nära ett sammanbrott på nätterna men när morgonen kom så var allt lugnt. Jag köpte dock vad som känns som femtio olika flaskor och pumpade för att testa men om jag ska vara ärlig så gav jag nog aldrig det ett riktigt försök. När jag kom in till läkaren på ryggstället när han var snart nio månader så tittade hon på mig, jag stod såklart för kunde inte sitta av smärtan, så sa hon - jag förstår inte hur du står på benen. Sen skrev hon ut morfin och citodon och sa att jag skulle ta båda två fram till operation. Men amningen då, frågade jag. Du slutar idag svarade hon. Och det fanns ingenting i mig som stretade emot. Helt från ingenstans slutade jag amma, från en dag till en annan. Florens hade dragit ner ganska rejält från när han sex månader och började rent av glufsa i sig mat. Vid nio månader åt han frukost, lunch och middag och ammade bara en gång på eftermiddagen och sen nätterna. Att sluta gick utan några problem, för honom. Men jag däremot, jag blev alldeles nedstämd flera veckor efter och tyckte något saknades mig. Många sa, nu kommer han sova bättre för han inte har bröstet nära hela tiden, men han var ju fortfarande ett litet barn. Och he still is. Men jag tänker på amningen ofta och hur fina stunder det var. Nu oftare och oftare ser jag kvinnor som ammar länge och jag tycker det är så fint. Att det normaliseras och visas är bara positivt och man kan hoppas att de som tycker att amning länge är äckligt, ja de finns ser dessa otroligt vackra bilder och ändrar åsikt. Har ni ammat? Gillade ni?
