Jag tragglar idag, det susar i öronen. I know whats up. Det är lite ångest på besök. Ej pms, ba heöt vanlig. Den är inte främmande för mig, inte alls faktiskt. Vi har hängt ihop sedan barnsben men ändå har jag inte riktigt accepterat den riktigt. Jag tror att om man slår upp grubblande person så är där en bild på bleka jag. Ja, för jag är blek, ful och trött. Så känns det. Kollar mig själv i spegeln och ser en död, grå person som behöver sol. Sen när jag inte tittar i spegeln så flyttas ångesten till kroppen istället. Den sätter sig i alla vener och på huden och det enda jag vill är att gå bort den. Men jag är förkyld, så jag kan inte vara i skogen. Kanske bottnar det i förkylningen? Jag har inte varit sjuk på flera år och nu har jag varit sjuk två gånger inom ett par månader. Är det såhär nu? Förskolan och allas snoriga näsor. Eller är det förskolan som ger mig ångest. Jag känner mig halv utan Florens. Fast jag var ju kvävd innan han började. Trodde inte detta skulle kännas så stort. Jag och min bestämda åsikt om min egentid, nu vill jag borra in näsan i hans varma hår och aldrig sluta. Samtidigt är det så jävla jobbigt. Fast mysigt. Men jobbigt, det är inte någon linneklädd liten spatsör som sitter med en klump mördeg och bakar vackra kakor hemma hos oss. Det ligger ingrodd yoghurt, gamla mackor och säkert snor på hans stol. Pusselbitar nedstoppade i soffans små glipor. Hans varma fötter är så lena ju. Och rolig, han är så rolig när han busar och vill visa nya saker. Älskar honom, men det är inte fluff och fint. Inte hos oss. Jag som alla andra mödrar lider ju av det förbannade dåliga samvetet konstant. Varför är det så? Män har inte det i samma utsträckning. Får dåligt samvete när jag är borta, när jag sätter på bolibompa och vid massa andra tillfällen. För att återgå till grubblandet så är det så typiskt när det visar sig kring ångesten och ba NU JÄVLAR ska vi hitta källan. Fast jag nästan vet att den bara är och behöver få vara. Förhoppningsvis bättre i morgon, med allra största säkerhet till och med. Usch, hur hanterar ni er ångest? Kan ni inte kommentera? Är det också min ångest, att jag ser er här men ni kommenterar inte så mycket. Förstår det visserligen för jag gör det sällan själv men tycker det är mysigt. Nu till något roligare. Om ni undrar varför stereon står vinklad åt fel håll så är det för att lil Pill inte ska slita sönder alla knappar. Denna lilla marodör alltså, så nyfiken. En av de finaste egenskaperna man kan ha. Ser fram emot när han kan kanalisera den och vi kan gå ut i skogen och leta skatter istället. Jag var på middag förra veckan och Gustav tog en riktigt fin bild på mig och Elsa. Fick till glowet här, tillskillnad mot nu. Ska inte gnälla över petitesser som torr panna, men ibland får det vara så. Jag, Elsa, Gustav och Sofia åt middag och den var SÅ härlig. Rödvin, snuskprat och skratt förgyllde min torsdag. Tack för er. <3 I lördags fotade vi boken i studio. Mina bästa vänner fick vara med. Då kände jag mig lycklig. Så kom megavinet äntligen hem. Detta är bland de bättre vinerna jag druckit och jag känner att alla mina husviner kan gå och lägga sig för det är jag och Asinoi nu. Finns via vinnatur. Kram hej
