I fredags var jag äntligen ute med Anna, min lilla stjärna. När vi hade det som värst jobbigt med hela skaffa barn-grejen så bodde hon i Japan. Vårt fysiska avstånd var så oerhört långt men Anna var den starkast lysande stjärna på min himmel. Hon tröstade mig när jag bröt ihop utanför jobbet och inte orkade gå in. Hon pushade mig att söka hjälp när det blev som mörkast. Hon kollade av, frågade och framförallt så vågade hon ställa frågor och finnas där. Att våga "tränga sig på", det vill säga att kliva över en obekväm tröskel kan vara så betydelsefullt i en svår period för den som står där dränkt i sorg. Det vågade hon, gång på gång och jag är henne evigt tacksam. Att vi efter allt vårt stök med att få barn sen tajmade (obs ej medvetet) våra barn med tre månader mellan dem är en sån ynnest. Våra samtal kretsar mycket kring barnen absolut, men vi har också en så solid grund att stå på efter alla djupa, grävande samtal. Oftast när vi setts själva så lämnar jag med känslan av att ha avhandlat livets stora frågor i en terapisession. Det är självklart inte bara jag som får prata ut, utan vi båda ventilerar och vrider och vänder på stenar som annars kan vara obekväma att röra vid. Är så glad att hon finns. I fredags möttes vi upp och åt middag på Miss Clara hotell. Det var supergott! Den svenska bläckfisken smälte i munnen. Käkade rödräkor till huvudrätt och tack skaldjuren för att ni finns. Vi besökte Savant också, en vinbar på Tegnergatan, jag har spanat in den förut men aldrig fått tillfälle att besöka men wowsa. Det var magiskt, kändes så danskt, vilket man älskar om man är svensk..... Drack ett supergott vin från Loire, en pinot/gamaymix som var så lätt och friskt men ändå komplex. Hoppas jag stöter på den igen. Nu är det måndag och jag ska äta frulle med Elsa, Sofia och Siri, fast Siri kommer nog inte eftersom hon födde barn för två dagar sen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi hörs i morgon.
