Jag tror jag bär med mig en känsla sedan jag var barn. Vet inte riktigt vad den är sprungen ur men den är tydlig och har nog alltid varit, bara det att jag nu kan äga den och kanske stå för den. Det handlar om självkänsla, tror jag. Eller är det självförtroendet det är? Blandar ihop de två ibland fortfarande. Det handlar om att alltid vara näst bäst, eller på tredje, fjärde, femte plats. Aldrig bäst. Alltid efter. När jag var yngre handlade det ofta om yta, aldrig smalast, aldrig snyggast. Jag hade aldrig finast hår eller var roligast. Jag var kompisen till alla killar. Inte den man blev kär i. Att man definerade sig genom uppmärksamhet, är det inte det sorgligaste? Nu tror jag mest det har handlat om arbete och sociala sammanhang. Jag har också nytt jobb nu, en helt ny värld med mig själv som chef och plötsligt ser jag ju, jag är inte bäst. Tar inte finast bilder, gör godast mat, har det perfekta hemmet, skriver bästa boken, får roligaste jobben. Och det är svårt. Förstår att det kanske låter alldeles absurt speciellt när jag sätter det i ”stackars mig jag tar fula matbilder-kontexten” men jag tror ni förstår problematiken? Frågan kanske är, varför ska vi - jag säger vi för jag vet att vi är fler och det är lättare, mindre personligt och därav enklare att skriva vi, känna såhär? Inte nöja sig. Pratade med min bästa vän Bobbe idag och vi hade ett genomgående prat just om att aldrig vara nöjd. Är vissa lagda så och andra inte? Vad tror ni? I perioder är detta mer genomsyrat mig än i andra. Speciellt nu när boken kommer på måndag och då är för allmän beskådan. Det är som att jag behöver bli inbäddad i en snäll filt med kompisar som bara lovar att allt inte över nu och även om boken inte är bäst, eller säljer mest så är ~jag~ okej. Och helt ärligt, något jag tänker på ibland är, vad skulle ske om jag var bäst nångång då? Det är ju inte så att min kassa självkänsla skulle försvinna puts väck. Usch det är alltid läskigt att skriva så ärligt på nåt sätt, men jag tror vi är fler som känner såhär...?
