Anteckning 5 dagar över tiden. Innan jag drar igång med alla irrationella känslor som spökar inuti mig vill jag brasklappa lite innan. Jag vet att det är ett enda stort privilegium att jag är gravid, ska föda ett barn etc. Tyvärr tar det inte bort känslan av total jävla psykos. Att gå över tiden är vidrigt. Man får ett datum och så går man i nio månader och bara väntar på att förlossningen ska starta. Från vecka 38 är man nästan lite av tron att det kommer ske nu, i natt. Så pratar man med sin bm som säger att man ser SÅ mogen ut. Att man inte kommer ses igen. Men det går två veckor och man är på spänn varje kväll. Kanske händer det i natt. Nåt händer på nätterna. Men det är förvärkar. Så träffas man igen. Nu en dag över tiden bara. Bara en dag. Bara ett dygn med hjärnan som studsar fram och tillbaka i tanken varje vaken sekund. Kanske i natt. Men det händer inget och man försöker att hålla en positiv känsla. Det kommer när det kommer. Men si hjärnan är inte helt med på noterna där inte. Den spinner iväg. Stressar upp en. Man börjar känna sig omöjlig. Som kvinnan som aldrig kommer föda. Fler dagar går. Det andra barnet blir sjukt. Måste ta rs prov. Stressen inför vetskapen att om, säg om det är rs så kan det smitta tre veckor. Kroppen säger stopp, man gråter för hur ska man kunna vara utan sitt barn så länge. Vart ska man bo med den nya? Tänk om man själv bär på viruset. Man måste sitta ner i båten. Flyta med och allt det där. Men det är omöjligt för allt inom en säger nej det får inte vara rs och varför, varför blir han sjuk nu när vi inte vabbat en dag sen Februari. Man blir oskön, tänker varför ska det alltid. Man tänker, skulle jag inte få det där fina som jag arbetat en hel graviditet för? En lugn förlossning. Nu arbetar kortisolet istället. Kanske får bli snitt tillslut. Barnmorskan ringer upp och man får tid för koll. Kanske hinnsvepning fast man inte tänkt det. Ultraljud bokas in, oro inför bebisen, men egentligen är man inte över tiden förrän 14+ dagar. Men vi är helt inne på det. Överburenhet är inte förrän 2 veckor efter bf. Brain wise tho, överburen som ingen annan. Anteckning 9 dagar över tiden Det är totalt mörkt inuti. Så konstigt egentligen när man VET att det faktiskt kommer ett barn snart, men rädslan för att det blir snitt spökar. Tid för igångsättning är bokad. Då med ballong, om det går. Annars sövas och snittas. Allt jobb förgäves, så känns det. Det GÖR det oavsett hur det egentligen är. Är det såhär det känns att vara deprimerad? Jag vet inte men sällan innan har jag känt sånt mörker. Jag har jobbat så mycket för att få den förlossning jag vill och så lutar det åt att det inte blir så. Jag förstår att jag bör vara helt okej med det eftersom det är omöjligt att styra men hjärnan vill inte vara med på det. Nu får det fan dra igång.
