Jag undrar om jag inte kommit ner i varv på fem år. Så som jag och min kropp beter sig nu har jag inte känt på länge. Jag reflekterade över det för ett par dagar sen, att jag var så otroligt nedvarvad. Ingen stress varken psykiskt eller fysiskt var påtaglig och min hjärna har till och med slappnat av så jag kan somna snabbt på kvällarna, nästan alltid. Annars är jag van vid att den går på högvarv när jag ska lägga mig, den tänker på katastrofer eller på nya idéer jag vill förverkliga. Den snurrar och jag måste fokusera på att inte bli pigg av hur den arbetar. Allt jag gör sker av vilja och dagarna ser ungefär likadana ut. Vi vaknar, öppnar upp dörrarna så F kan springa ut. Sätter på kaffe, gnuggar sömnen ur ögonen, gör macka till Florens. Spelar lite boll eller tränar på gräsmattan, springer ner och tar ett dopp, äter lunch, lägger F, kanske somnar tillsammans hela gänget en timma, går upp, leker, läser, äter mellis, går en promenad, börjar med middag och you know the drill. Det är helt släckt på kontoret. Och när jag började fundera på när jag mådde såhär senast slog det mig att det var 2015. Precis innan vi bestämde oss för att försöka skaffa barn. När den stressen infann sig sen så har jag och min kropp varit i konstant adrenalin och jag tror att nu, nu när Florens snart är två och vi är på en bra plats här så slappnar jag av. Det är inte så att jag varit helt stressed out sen han kom men det har tagit tid att landa. Landa i att allt som föregick att han faktiskt kom var stress på ett sätt jag aldrig upplevt innan. Landa i förlossningen som var skit. Fan jag vill att en barnmorska FÖRKLARAR händelseförloppet för mig, vad skedde egentligen, varför ser jag klipp när folk föder barn i ro utan skrik och panik. Är det fejk? Landa i att min rygg pajade så hårt att jag inte kunde sitta på 9 mån, att jag svimmade i badrummet av smärta en gång. Jag har behövt landa, om jag ens har det nu. Ni vet den stora gråten jag skrev om för ett tag sen, den känns nästan bortflugen trots att den aldrig kom. Istället har jag smågrinat när vänner berättat om personer som genomgått en sista cellgiftsbehandling eller en hemsk förlossning som slutade bra. Jag är i harmoni här. Min konstanta vilja att alltid vara uppbokad är borta här. Jag undrar hur det blir när vi kommer tillbaka till stan sen? Om jag är förändrad eller om det är detta som är avslappning bara? Om det är så önskar jag mig det flera gånger för jag är så.... lugn. Drömmen om ett landställe har ju inte direkt minskat hehe. Ska ba kirra några millar.
