Jag har fått så mycket frågor på instagram om träning på sistone. Vet inte varför för jag har väl aldrig ens hintat att jag tränar? Är så rädd att uppvigla till träningshest så jag är väldigt ambivalent om jag ens ska skriva något, ni får säga till om detta triggar så ändrar jag för ni känner ju mig. Det är det sista jag vill. Frågorna som kommit lyder något i stil med, tränar du? Vad tränar du? Hur ofta tränar du? Den sista är helt ovidkommande så den skiter vi i men jag kan berätta lite om vad träning är för mig. Innan jag blev gravid tränade jag massor, lyfte supertunga vikter och hängde på gymmet säkert fem dagar i veckan. Jag älskade känslan av att lyfta upp något som vägde massor. Haha, låter banalt men det var SÅ KUL! Före det så sprang jag. Det började jag med när jag flyttade till Ålesund. Det fanns dock ett problem och det var att springa var förenat med prestation. Det gick på ett par gånger att jag började klocka, mäta och timea. Jag skulle hela tiden bli bättre och snabbare. Jag kunde ha ångest i timmar innan jag varit ute för jag var rädd att faila. Sprang jag en runda och det gick tungt blev jag så sänkt att jag var alldeles förstörd. Därför slutade jag springa, eller det är lögn jag fick ont i knät och har inte ens tänkt på att återvända sen just pga den ångesten det medförde samt min rädsla att det skulle börja spinna på andra tankar om kropp och mat. När jag var gravid och sen födde barn så pajade min rygg totalt, jag fick ett enormt diskbråck och fick slutligen opereras så efter det så bestod min träning i rehab. Inte superkul men jag accepterade det och har kört på med snälla övningar i ett år. Ingen prestation utan bara bli frisk. Nu är jag dock så bra i ryggen och har kunnat börja köra på lite hårdare igen. Jag är försiktig och kommer alltid vara, men jag kan ta i igen och för några veckor sen vågade jag mig ut i spåret igen efter kanske sju år. Jag bestämde mig 100% för att ta det lugnt och inte involvera någon form av prestation. Jag började springa i skogen, alltså inte på stig utan i skogen och upplever att det fokuset det kräver av mig är som terapi, varje steg måste landa rätt så jag inte ramlar och inga andra får plats då. Jag måste dock vara försiktig, det vet jag. I ett svep laddade jag ner runkeeper igen, som en narkoman och direkt blev det något annat så den har jag raderat. Nu springer jag lite hittelleditt. Jag tycker om känslan det ger mig efteråt. Det är tillgängligt och jag känner mig "utvilad" i hjärnan efteråt. Kombinerat med löpningen så gymmar jag, tränar mina små rehabövningar och lite annat kul. Idag tränar jag för att hålla. Min kropp får inte gå sönder igen och jag behöver bli fysiskt trött för att fungera. Hur tänker ni kring detta? Prata gärna med mig. Ps, det kommer inte bli en återkommande grej att jag bloggar om träning men jag är intresserad av era åsikter kring detta. Som jag skrev i början så är jag inte intresserad av at träningshetsa och nu när det mest idiotiska jag någon sett 16 weeks of hell syns överallt på sociala medier där mediapersoner svält sig själva till den grad att det ser direkt farligt ut är detta kanske verkligen en trigger. Berätta det för mig då. <3
