Ett sms skickat i nästan affekt. Jag hade helgen innan varit ute med A och våra vänner och druckit öl och gått på konsert. Alla tre pushade mig, speciellt min kompis kille att bara våga ta steget. A hade sedan jag var tillbaka på jobbet veckorna före verkligen tryck på att jag bara skulle VÅGA. Redan sommaren innan, när Florens fyllde ett och jag lite försiktigt började googla "eget företag" så hade tanken börjat gro. Jag hade fått en bokdeal och det kändes i hela kroppen att jag måste försöka bli min egen. Det var ärligt talat inget jag någonsin dröm om förut i livet. Inte så att jag tänkt att jag ska vara min egen chef och bestämma mina egna tider. Snarare tvärt om, jag har alltid tänkt att jag behöver struktur och trygghet i form av en fast anställning. Som med det mesta när det gäller mig och min personlighetstyp så gick det snabbt från en tanke till något som måste ske. Jag skulle bara make it work och började jobba med bebis på höften. Nej det är ingen prestige i det eller coolt att jobba massor med småbarn men jag behövde det för att inte bli knäpp av att bara vara mamma. För mig var det inte allt nämligen, jag hade ett stort behov av att självförverkliga och i och med att jag hade fått barn hade jag också fått en effektivitet som inte fanns där innan. Så när jag var tillbaka i min fasta anställning efter mammaledigheten visste jag redan att det nu enbart handlade om tiden för mig att faktiskt våga ta steget att prata med min chef. Det gick massor av dagar, jag tänkte och funderade, för och nackdelar. Vad kommer ske om det inte går bra tänkte jag och gjorde massor med scenarion i huvudet. Jag hade en del katastroftankar men när jag realiserade det som hjärnan ville få mig att tänka så var inga av de tankarna sanna. Jag tänkte på skammen, tänk om det inte går bra och jag måste komma med svansen mellan benen. Ja, så kände jag faktiskt. Men samma sak där så försvann den tanken när jag verkligen gav den tid. Min psykolog hjälpte mig en del. Hon sa, tänk på det som är jobbigt och de katastroferna du ser framför dig intensivt i tre minuter, verkligen tänk så brukar de ofta ebba ut till ingenting. Jag jobbade jättemycket på mitt vanliga jobb och jättejättemycket med goda.grejer. Det var inte hållbart och med en historik i utbränningsland så kulminerade det i en panikångestattack. Det var andra gången jag upplevde det i livet och den här gången hände den bland människor jag då inte kände helt då. Jag, Sofia, Elsa och Siri åt lunch och plötsligt kunde jag inte andas. Det började med att det susade högt och jag försökte se i de andras blickar varför de inte reagerade på ljudet. Sen fortsatte det med att jag kände hjärtat slå så hårt mot tröjan och jag hann tänka att jag håller på få en hjärtattack. Duktig som man är så valde jag att gå hem. Jag tänkte det i alla fall men kom inte längre än till ytterdörren innan jag rasade ihop. Kraften av det som hände då var fin i retrospekt. Tre vänner agerade blixtsnabbt. Jag satt plötsligt i soffan med vidöppet fönster någon som gav klappar och andningsinstruktioner. Så kunde jag ju inte ha det. Så jag var tvungen att göra det. Messade min chef och sedan den dagen* är jag helt frilans och min egen chef. * sen den dagen är ju lögn men sen det smset så var jag fri i själen! Jag älskar det! Aldrig har jag haft så roligt och fått så många härliga jobb att göra. Önskar alla som vill samma push att våga.
