Jag har så mycket att vara tacksam över, det har jag verkligen. Ett jobb jag älskar och en familj som betyder allt, jag har vänner som är magiska små personer, små?? Ni hajar. Jag försöker verkligen känna det. Vara i det när det stormar på andra plan. För ett par veckor sedan tänkte jag, det är för bra nu. Nu måste något barka snart. Så gjorde det så, igår när jag fick svar på röntgen jag gjorde av min rygg sedan jag fått ont igen. Jag fick ett enormt diskbråck efter min förlossning som inte togs på allvar på nio månader. Jag kunde inte sitta eller gå mer än någon minut i taget, inte böja mig ner, inte plocka upp Florens, inte sitta och amma, ja men ni hör. Det var en smärta som en gång gjorde att jag svimmade när jag stod vid skötbordet och Anders fick bära upp mig. Kan nästan inte förnimma den för den var så skarp dygnets alla timmar. Jag slutade typ dricka vatten för jag kunde inte med att sätta mig på toaletten, än mindre tvätta ansiktet så varje dag låg det en stor pöl nedanför handfatet eftersom jag fick stå helt spikrak i ryggen och inte böja mig ner. Det tog mig minuter att komma in och ur bilen och när A som var den klarast lysande stjärnan då körde mig till sjukgymnast flera dagar i veckan och vankande av och an utanför med Florens. Alla bilder från Florens första nio månader är med smärta i blicken. Det fanns inget spark alls och jag tänker ibland hur jävla deprimerad jag hade blivit om jag inte haft Florens som gjorde mina dagar uthärdliga. <3333 Ryggen är iaf fucked up igen och jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Vill springa ifrån min egna kropp men är fast i den och dessa jävla nervsmärtor. Gah, det suger så ini bängen. Är så mörk nu fast jag vet att det kommer ljusna, det gör ju det. Snart får jag prata med någon som kan, kanske personen som tillslut opererade mig. Jag måste bara få mer information. Hoppas ni mår bra, jag gör ju det egentligen, eller annars.
