Jag tänkte igår kväll när jag låg och skulle sova på hur jag vill att mina kommande tio år ska se ut rent karriärsmässigt. Egentligen var nog tankarna sprungna ur mina och A diskussion i bilen på väg hem från landet när jag dök upp i ett segment på radion. Hade gjort en intervju om vin och vinnäthandel på Sveriges Radio och Godmorgon världen och kläckte ur mig. Jag vill jobba på radio nångång. Eller för sjutton tankarna var nog sprungna ur mitt och Sofias samtal under dagen där vi berörde karriär och framtid. Äsch skit samma. Diskussionen i bilen började med radiobiten, jag berättade för åttioelfte gången för A om min praktik tre månader på Radio Citys morgonpass med Adam Alsing back in the day och hur jag gillade det där med morgonradio. Men sen gick vi på djupet och jag är så jäkla skraj för att drömma. Eller ljug, jag drömmer men vågar sällan säga det. Det är mitt jantekomplex som trumfar allt. Jag är paniskt rädd för att verka som en person som tror hon är något. Sunt till en viss grad men också destruktivt. Kvällen kom och jag låg i dimman och tänkte på mina kommande tio år. Hur vill jag att de ska se ut. Såhär: - Jag vill jobba på radion. Vill göra morgonradio! - Jag vill göra TV, vara programledare för ett eget program. - Jag vill ha ett produktionsbolag likt det jag Amanda och Elina har haft med VINTV. Utveckla format för tv, webb och allt däri mellan. - Jag vill föreläsa. - Jag vill göra stora, långvariga samarbeten på mina sociala medier. Det är pissläskigt att konkretisera ner sina drömmar och mål för om de går i kras är man utlämnad och sårbar. Men gör man det aldrig så kanske de heller aldrig sker. Hur gör ni med era drömmar? Vågar ni säga? Har ni något tips på hur man ska agera mer säkert i sina drömmar och mål och inte alltid ursäkta sig? Jag skriver dessa här nu vilket betyder att jag vågar men det är med stor osäkerhet jag kommer trycka på publicera. Jag är så otroligt imponerad av de som är helt blasé med att säga sånt här högt, lite amerikanskt nästan. Vi är så återhållsamma i Sverige och till viss del är det sympatiskt men det kanske också sätter käppar i hjulet på oss själva. Diskutera gärna med mig <3
