Pappa. Florens frågade om du bodde i himlen för ett tag sen. Där uppe där det är moln mamma? Ja sa jag. Kan vi åka upp dit? Nej det går inte sa jag. Men då när jag blir vuxen kommer jag vara lång så jag når till morfar mamma. Ibland är det så konstigt vilka minnen som fastnar. Dina öronsnibbar var så lena pappa. Och ditt hår, som silke. Fast det fick man inte röra. Det gjorde jag ändå. Idag tänder man ljus för de man saknar. Jag vet inte om jag saknar dig längre, det är mer en känsla av att inte riktigt nånsin hitta sin plats. Finna ro kanske är mer relevant. Fast jo, jag saknar dig. Har det funnits en snällare person än du. En mer givmild. En roligare. Du rev ner skrattsalvor och hade så mycket rättvisepatos. Ofta bjöd du alla på middag om vi var ute. Lilla pappan min. Du ska bli morfar igen snart. Och jag vet, jag vet hur du hade längtat. Du ville det redan när jag var 18. Du skulle ”klä knodden i bajenkleeeder”. Mamma säger att du aldrig vågade ta på magen med mig i. Du var så orolig att det skulle gå fel. Det känns alltid extra i hjärtat när stora livshändelser sker. I början ringde jag din telefonsvarare om och om igen men nu minns jag inte ditt nummer. Tjena du har kommit till Staffan på Skanska. När min lur blev snodd en gång undrade jag om jag skulle lägga in det igen. Pappa 070, nä. Det är iaf extra sorgligt idag. Skogskyrkogården kommer lysas upp ikväll, jag tänder ett för dig även om ljuset av dig aldrig ska slockna.
