Otroligt dagvill nu. Jag vet varken ut eller in, är det lördag eller tisdag? Helg eller vardag. Dagarna flyter samman och jag har inte någon lust att veta vilken dag det är. Fast nu börjar ju vardagen igen. En nedräkning faktiskt. Jag räknar dagar från och med nu och är så innerligt nervös, tänk om ingen vill jobba med mig, samarbeta med mig, tänk om ingen sponsrar podden och om boken går åt helvete. Hur ska jag klara mig ekonomiskt. Min psykolog frågar mig om vad det värsta tänkbara och om jag hamnar på gatan om jag inte drar in cash. Så är det ju inte, jag försöker vila i det. Men visst är det så, speciellt som kvinna att man vill reda sig själv? För mig har det varit så viktigt sen jag började jobba när jag var 15-16. Inte att klara mig helt då men ju mer självständig jag blev desto mer har jag velat sko mig själv och inte förlita mig på någon annan. Gud förbjude att bli försörjd. Tycker det är svårt att bli bjuden på saker och svårt att ta emot och det grundar sig nog i att jag vill.kunna.själv. Det är inte en superangenäm egenskap och framförallt var den dum i de unga åren när jag mer än gärna skulle bjuda folk hitan och ditan på saker när jag absolut inte hade råd eller egentligen lust men jag var tvungen att visa att jag kunde. Gosh, inte visste jag att bloggen skulle vara nån egen-psykologisk skrift. Vart var jag ens? Jo, jag räknar ner och julen har varit fin. Vi ser lite hur de senaste dagarna varit. Varit hemma hos min underbara vän Ann i deras hus i Enskede. Alltså, allt jag drömmer om i ett hem finns där. Det är rörigt på ett charmigt sätt, lite snett och vint men på samma gång väldigt genomtänkt. Små detaljer som är mitt i prick. Ett kök att tråna efter och jag känner mig så hemma där även fast jag inte alls är där speciellt ofta att jag gärna rör om i en gryta eller vet var besticken finns om någon frågar. Ann och hennes familj har lyckats med det jag verkligen önskar mig i mitt egna hem, att människor på besök ska vara bekväma nog att göra just sånt. Åh, det är få jag känner ha fått till det där lilla extra. Martina såklart, min bästa person, hos mamma givetvis, Emelie och Anna absolut och hos Sofia. Alla dom får mig att känna mig så bekväm att jag skulle kunna öppna kylen och ta en macka. VAD FINT!!!! Norsk som hon är serverade hon kransekake till dessert. Ett underbart bakverk. Det ser rätt torrt och trist ut men kakan är ungefär som en biskvibotten, seg och otrolig att tugga på. Det är bara mandelmassa och äggvita. Jag hade klätt mig i klänning för att dölja min enorma trötthet. En gammal Rodebjerdänga jag inte haft på åratal. Minns ni tipsen i typ OKEJ-tidningen att om man var trött och deppig skulle man klä upp sig och dra på ett läppstift. Det funkar ju ABSOLUT INTE på en depression såklart, men tyckte ändå att ögonlocken öppnades lite mer när jag fick känna mig lite fin. En ramen på RAWBATA tillsammans med Anna i perfekt barnsovningssynk. När det händer alltså <3. Vi fick en timmas välbehövligt snack medan kiddos sov i varsin vagn bredvid. Åt denna otroliga ramen som värmde fint. Tänk att jag och Anna fick barn med 3 månaders mellanrum. Jag försökte ju länge innan och längtade ju såklart massor, men är så glad att det blev såhär. Med Anna är jag 100% ärlig om föräldrarskapet och dess utmaningar och hon likaså. Det är så befriande att prata med någon om dessa underbara men ack så svåra prövningar. Sen vaknade Florens och var så jävla GOOOOO och mysigt som en liten nyvaking är innan vi rejsade på igen.