Jag visste det, när April snart blir maj så händer något i mig. Muskelminnet visar sig genom ångest och svårt att fokusera. Det är som om det aldrig riktigt släpper. De här sista veckorna då varje dag var en väntan på det sista andetaget. Varje år är det samma sak fram till 9 maj då han inte orkade mera liv. "Så snabbt ändrades min värd igen när mamma ringde i morse och sa att pappa ligger inne på sjukan, att jag borde komma dit. Så jag åkte med hjärtat i halsgropen. Tårarna längs kinden. Jag sprang från tuben. När jag kom dit låg han i en säng, trött. Vi grät, ja mamma och pappa tillsammans, sa att vi älskar varann mer än allt annat. Ju längre dagen gick ju mer borta blev han. Han yrade, sa konstiga saker, somnade, vaknade, kippade efter luft. Han blev en annan människa, inte min pappa. Han bara surrade, pratade otydligt. Läkaren tyckte vi skulle åka hem och vila. Så vi är hemma nu, mamma och jag, pappa ligger kvar, förhoppningsvis sovande. Är det såhär snabbt det ska gå? Från en dag till en annan. Jag baddade hans varma panna med en kall handduk. Höll hans hand. Jag hoppas på en morgondag." Jag tittar på gamla dagboksanteckningar och läser med tårar i ögonen. Min sorg över pappa är färdig, den mötte jag i vitögat när jag gick i hypnosterapi. Jag mötte den, omfamnade den och lät den gå, men det kan fortfarande göra så fasligt ont att tänka på att han inte finns och hur de där ett och ett halvt åren av ständigt adrenalinpåslag skakade om mig i grunden. Jag är vuxen nu och allt är bra. Jag önskar att han kunde få se det. Kära nån ursäkta deppen men idag känns allt så väldigt bara.
