Det är söndag morgon och mina killar sover än. Klockan är ju snart åtta. Jag njuter av en kopp kaffe och tänker på samtalsämnet vi talade om på middagen vi hade igår med våra kompisar. Florens och deras dotter lekte som två små riktiga gulloberts, de sprang runt, pussades och kramades, hämtade grejer till varandra, stod på varsitt håll ett tag och så vidare. Det var nog första gången Florens aktivt lekte med ett annat barn och tyckte det var kul. Innan har han varit på samma plats men inte riktigt förstått att man kan interagera. I slutet spårade såklart allt ur, två trötta om än rastlösa ungar blev uppåt väggarna. Jag satt i soffan och kände lugnet inom mig. Det är exakt det där jag längtat efter. Jag har ju skrivit om att jag tycker om när det är stökigt och lite hur som helst i mitt hem och igår var det precis så x 100. Det låg lego över hela golvet, de klättrade i soffan och över oss, ni förstår. Så till min tanke, hur ska man göra med uppfostran av ett barn. Det som hände igår, myset att två barn springer fritt är ju ingen grej såklart men det fick mig att tänka vidare. Ska uppfostran ske med en stadig hand eller vara mer fri? Berätta hur ni gör? Jag står nämligen och väger där i mellan. Jag förstår ju att man inte kan vara helt bohem i vissa saker och sen stenhård i andra, eller? Min dröm är ju att ha ett barn som vill, fan nu vakna dom. Okej, tillbaka fyra timmar senare. Vad tänkte jag ens på där i morgontimman? Ja, jo jag vill gärna ha ett barn som får vara barn precis så mycket som den vill, inte sitta rakryggad på en stol och agera vuxen. Kanske är jag lite skadad från min egen uppväxt och speciellt min skolgång när jag alltid, alltid blev tillsagd att jag pratade för mycket, inte kunde sitta still etc, men jag kunde inte vara still. Kan fortfarande inte sitta still i soffan utan att pilla med något eller äta en lång middag utan att resa på mig och ta ett varv. Jag kände mig alltid så dålig när jag fick tillsägelser för kroppen agerade av sig själv. Jag ser mycket av Florens i mig och jag vill inte att hans rastlöshet ska bli ett ok för honom att bära, utan jag vill främja den och jobba med den. Jag kanske har fel men att säga åt honom att sitta fint under en måltid eller ”var still” känns som att försöka förändra det som är han. Folk får såklart göra vad de vill men kan ni inte snälla berätta lite hur ni tänker med uppfostran? Är genuint intresserad.
