Det kan inte bara vara jag som är så ini bängen trött på corren nu? Läser överallt "vi måste bara vara positiva" och eeeeeeh är det nångång man kan få klaga är det väl ändå nu? Det är TRIST. Tro mig, jag vet att folk lider och dör och människor förlorar sina nära och kära, det är fruktansvärt och går inte att förstå, men det tar inte bort faktum att det är TRIST. Jag är trött på skiten. Trött på att inte krama mamma, när gjorde jag det senast? I somras en gång just det. Mamma med de allra varmaste kramarna, kindkramar som hon kallar dom själv. Jag är trött på att inte stå en i en trång bar o nudda folks axlar. Luta mig fram och säga nåt till en kompis. Jag är trött på att ta omvägar på gatan när en äldre passerar. Jag vill stanna, prata med dom men istället är det som att de eller vänta, jag bär på pesten. Jag är trött på presskonferenser, på att inte åka kommunalt, på att det tar flera dagar att få hem mat när man beställer online, på att inte ha en resa till köpenhamn denna höst, på att inte planera nästa sommar, på att inte ha vinprovarfester med pompette. Jag är trött på att prata om corona, trött på att analysera minsta symtom, på hemtester, på karantän, på vabb. Jag är så jävla trött på skiten. Tänk att vi lever i detta. I historia. Min son kommer växa upp och fråga mig, hur gammal var jag, märkte jag nåt, kände vi nån som blev sjuk, kände vi nån som dog. Och jag kommer svara. Ja, vi kände nån. För detta har ju knappt börjat och än mindre slutat.
