Det kändes tydligt på Torö i helgen att sommaren sakta packar ner och förbereder sig för en höst. Löven som nästan nyvaket tittade på oss i början på Juli singlade sakta till marken. Den gröna, frodiga gräsmattan som vi lirat boll på, jagat barn på och klippt med en åkgräsklippare såg vissen och trött ut. Som att tomten hållt andan för att nu andas ut och låta det som komma ska få träda in. Blommorna hade slokat bara från förra veckan och dahliorna som rakryggat sträckte sig uppåt var nu kroknade. Ett vemod vevades igång inom mig. En årstid är över, den kommer aldrig mer igen. Sommaren, den underbara sommaren har plötsligt slutat finnas och om den inte finns mer, vad finns då? Jag förstår att jag låter något pretentiös men det har skett förändringar inom mig denna sommar som jag varit säker ska fortsätta vara där men nu när jag stod på uppfarten med de svagt gula löven fallandes i slowmotion framför mig så vet jag inte längre. Jag har ångest över boken som snart kommer, jag vet, jag vet ni är så många som förköpt den och det är otroligt men ändå kan jag bara tänka på om ni kommer skratta för maten är för enkel. Jag är rädd att bokhandlarna ska se att den inte går bra och stuva undan längst bak, om det finns ett längst bak nu för tiden. Det är så privilegierat att ens skriva detta men jag är nervös inför min lilla releasefest för jag tänker att mina kompisar ska se igenom mig och inse att jag bara är fejk. När ska nån upptäcka att jag inte kan någonting? Ni vet känslan, visst? Säg att ni känner igen er. Hur ska F Lund AB gå i höst, kommer någon vilja jobba med mig? Sommaren är över och det smärtar mig detta år för jag har varit där och njutit precis i nuet och nu är allt igång igen. Förlåt för deppigt inlägg men allt är bara så tungt idag.
