Jag åkte taxi igår. Lämnade bagarmossen sen de nya restriktionerna trädde i kraft. Taxichauffören var märkbart stressad, som att han ville såga något men försökte hålla sig. Vi hann bara Odengatan fram innan han öppnade den uppdämda frustration han bar på. Har du numret till Stefan Löfven? Varför gör han inget för att hjälpa mig. Jag satt avvaktande i baksätet och lät honom prata. Jag har bott i Sverige i trettio år och betalat skatt som alla andra. Jag jobbar på provision och min lön har sjunkit med sjuttio procent sen pandemin. Hans röst var skakig när han berättade om bråken han och frun hade för han inte kunde dra in tillräckligt. Han fick a-kassa tre månader i somras. 15 lax allt som allt. Tårarna brände bakom ögonlocken på mig, jag den priviligierade i baksätet som tänkte på hur jag skulle kunna hjälpa honom utan att förnedra honom. Extra dricks för terapisamtal? En hundring för besväret? Det var såklart inte det han sökte. Han var så frustrerad att han inte inte kunde berätta om det. Jag ville röra honom när jag skulle gå av. Tänkte på honom hela kvällen sen och på natten när Florens vaknade fanns han där igen. Jag tänkte, undrar om han jobbar än. Dagarna hade gått från åtta till femton timmar men ändå kom han bara hem med tolvhundra kronor som han skulle dela med åkeriet och sedan betala skatt på. Jag vet inte ens varför jag skriver detta, har ingen slutkläm eller så. Men mitt hjärta krampar för alla som kämpar nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa till.
