Vi hade vinlunchklubben igår. En månatlig sammankomst där jag, Siri, Sofia och Elsa träffas, äter en lunch och dricker vin. Enkelt, trevligt och vi varvar hos olika personer varje gång. Det är perfekt att träffas och prata när man är i samma bransch. Men det är mer än så, jag har känt det med dessa nya vänner förut, att de är viktiga för mig och att vi ger varandra något som bara kvinnor till kvinnor kan. Vi pratar och äter och det kan handla om en ny väska men nästan jämt handlar det om annat. Visst är det så att vi är uppvuxna med att höra att vi kvinnor bara ältar och snackar skvaller, att våra samtal inte är speciellt viktiga. Så kan det vara ibland, alldeles underbart är det att sitta och gagga om ett vardagsrumsbord och inget annat spelar roll då. Men vi är blixtsnabba på att se nyansskillnader i humör eller förändring i stämningar och då finns vi där, vi kvinnor. Jag rasade lite idag, det är svårt att prata om saker som närvarande och jobbiga som är just nu, ni vet, de grejerna man inte är klar med själv, men jag rasade lite och det fanns ingen möjlighet för mig att värja mig mot det och på en sekund, jag menar EN SEKUND så fanns tre stycken stöttande kvinnor runt mig och bad mig att andas djupt. En hand på mitt knä, en runt min axel. I retrospektiv var det nästan djuriskt hur gruppen agerade snabbt, och jag är okej, det är ingen fara, men det stödet jag fick var så innerligt. Det allra finaste med stöd från andra kvinnor är att det just det. Ett stöd, inte någon som måste hitta en lösning eller komma fram till nåt speciellt, utan värme, omtanke och support. Jag önskar mig att bli lite bättre på, eller nej, jag önskar oss att bli lite bättre på att våga rasa och finnas i det. Att inte samtidigt tänka att man är jobbig eller tar all uppmärksamhet. Siri hade såklart lagat en otrolig Grand Aioli och vi åt choklad sen och pratade om högt och lågt och ibland kom en hand igen på min axel som visade att det är okej. Allt är okej. Tack<3
