Började med att titta på Estoniadokumentären igår, minns det så tydligt när läraren kom i klassrummet och berättade att vår klasskompis pappa hade omkommit. Vi var bara tio år när hon förlorade sin pappa. Vi fick rita bilder till henne som läraren lämnade. Har tänkt extremt mycket på det sedan det hände, kanske var det den första stora nyhetshändelse jag minns? Blev väldigt påverkad av överlevarna och deras berättelser, har ni sett den? Grät lite efteråt, jag känner mig så skör. Fått veta att en vän är sjuk och det är så konstigt livet. Att vi blir äldre och att jag när jag var 20 trodde att livet var tufft men så åldras man och då blir det verklighet av döden på något sätt. Tänkt mycket på min faster de sista dagarna. Hon dog 2016. Blir ni också såhär ibland? Allt kan gå på en dag så är man nere i någon form av undran kring hur allt kommer bli? Livet sätts verkligen på prov ibland och kanske ska man bara flyta med då? I morse (igår) stod jag nere vid sjön och det ösregnade intensivt men jag kunde inte flytta på mig. Tänkte på min vän, på min faster, på sjukdom och hur gängligt allting är. Gick hem och sa att jag älskar min man, ringde min mamma och sa att jag älskar henne. Att bli äldre, hur ska det bli? Här höll jag min fasters hand en tidig morgon en tid innan hon gick bort. Den var alltid så len och försiktig. Älskade Faster G. Ursäkta deppigt inlägg. Det får bli så ibland.
