Jag fick frågan på instagram om vad jag skulle sommarprata kring om jag fick chansen. Jag kommer ju självklart inte få sommarprata men jag tänkte efter noga ändå och så kände jag att det skulle bli den där stora, första sorgen som kom, skakade om och låg latent i så många år. Jag skulle prata om min pappa. Staffan. Jag skulle berätta glatt hur han alltid utan undantag sa "hej hjärtat" till mamma när han kom hem från jobbet och hur han smög till mig en tjuga ibland och pussade mig precis där läppen blir kind. Hur jag alltid kliade där efteråt för hans skäggstubb rev mig. Jag skulle berätta vitt och brett om hur han inte hade sett sig själv utan mustasch sen tonåren och att jag aldrig riktigt såg hans tänder även när han log så fint. Jag skulle berätta om vår heliga plats där vi trängdes med benen, kökssoffan i Skarpnäck. Där pratade vi om allt. Om killar jag var kär i, om stryktipset och om vilken kista du ville ha. "ta den billigaste, när jag kolar är jag ju ändå död". Jag skulle också prata om det skakande beskedet om att du skulle dö. Om året då du var sjuk. Om din rädsla, om min och om mamma som bara höll. Hon bara höll för hon var tvungen. Jag skulle berätta om när jag föll ihop inne på 7/11 när jag köpt en tjuga internet och läste på om din sjukdom. Medianöverlevnad 8-10 månader. Jag skulle prata om sekunden då allt förändras. Dina sista andetag för de gjorde så ont men jag vill på något vis uppleva dom igen. Hur jag också dog en bit och plötsligt var någon annan sen. Hur klockan gick från 19-05 till 19.06 och du plötsligt var borta. Jag skulle berätta om svårigheterna i andras välmening. "vad skönt att ni fått begrava honom", "vad skönt att han dog hemma". Jag skulle prata om att inget var skönt, allt var svårt, allt gjorde så fasligt ont och hur sommaren brast ut precis då. Sen skulle jag berätta om hypnosterapi, om hur jag fick träffa mig själv vid din dödsbädd och visa och lova henne, mig, att det gick bra. Att jag klarade mig. Tillsist skulle jag prata om hur det var att träffa sin livs kärlek ett år efter du dog och jag aldrig fick visa vem jag hade varit i 24 år och vem du var. Jag skulle säkert berätta om hur lik min son är dig och hur du pratade om barnbarn redan när jag var 20. Jag skulle säga att du är så älskad pappa, även fast du varit borta från mig så länge.
