Jag drabbas ofta av årstidsminnen. På våren suger sorgen i mig efter pappa, han dog en solig dag i början på maj. Jag känner det redan i April när det började bli så innerligt dåligt och vi vankade av och an i korridorer när vätska skulle tömmas ur lungorna. När sängen ställdes hemma för där ville han dö. Ville. Han ville inte dö. Jag går runt med muskelminne av hur kroppen spände sig och aldrig riktigt slappnade av, när gjorde den det egentligen. När jag gick i hypnosterapi 7 år senare? Nu på hösten känner jag samma drabbande känsla av att det nästan kliar i kroppen. Oktober, min missfallsmånad. Jag tänker så på dom. Dom? Är det barnen? Det var ju inga barn, men det var mina barn. Jag tänker på ett till barn, hur ska jag orka. Jag som redan varit gravid 60 veckor, 62 till och med. Kräkts och haft karpaltunnel. Nej jag är inte redo. Jag vill inte nu, men sorgen omfamnar mig ändå denna tid. Jag ser löven falla och påminns om oktober 2017 och oktober 2016 hur jag planlöst promenerade för att skaka av mig sorgen men den satt i hela min hud, den var jag. Jag gick ensam till skogskyrkogården för att tända ljus för pappa och för dom. Vågade inte säga till någon att jag tände ljus för barnen som inte blev. Hur kunde jag skämmas över det? Min sorg som jag borde burit stolt på axlarna. Tänk att skammen är en sådan framträdande egenskap, är det en egenskap? En känsla mer såklart. Jag är innerligt glad att Florens kom till oss, tacksam för det men jag tänker ändå på de datumen jag skulle fött de andra, 30 April och 4 Juni. Tänker på er med stora sorger ni inte vågar prata om. <3
