Jag glömde min pappas årsdödsdag i år. Första gången på tolv år mitt muskelminne inte har drog mig neråt in i sorgen och saknaden. Fick lite ågren efter dagen hade passerat och jag kom på det. Men så släppte jag det. April och Maj har alltid sedan han dog varit så kopplat till sorg. Solen som skiner, blommor, häggen som doftar har alla påmint mig om att jag förlorade den som betydde allt. I strålande majsol kl 19 dog han faktiskt med mig och mamma strykandes över hans arm. Hemma. Och när han var död försvann hans själ i en vindpust. Plötsligt såg han inte ut som pappa längre, han skal låg kvar i sängen men han hade gått. Det är därför det aldrig går att göra döda på tv. Deras själar är kvar och det syns. Påminnelsen av döden kastar en också in tacksamheten över livet. Idag var jag på bårhuset och tog farväl av Dagmar, Anders farmor. Jag såg henne levande och frisk i söndags, i bilen hem sa vi - vad länge sen det var, vilken tur att de är vaccinerade nu. nu ska vi träffas oftare. Hon fick låna en keps för solen lyste starkt och när hon skulle resa sig upp var det tungt. Som det är när man är över 90. Idag finns hon inte mer och hennes själ var långt borta när jag la min hand på hennes arm och sa tack och sa hejdå vi ses. Att stänga dörren och gå, är det inte det som är det mest brutala på något sätt. Valet att gå från någon som redan stuckit. Ja hejdårå. Så var det när dom kom och hämtade pappa, jag sa varför måste ni täcka hans ansikte, vänta, vänta lite till. Så stänger man dörren och aldrig mer är ... aldrig mer. Solen skiner så starkt, jag känner livet i mig och döden i mig och nu ska jag bara krama A, säga ja, ja det är så hemskt. Ska inte säga ett ord om att något är skönt, bra eller tur. För döden är sorglig och så är det med det.
