Wow alltså. Era kommentar på mitt inlägg igår. Det skrevs utan redigering och var alldeles rått precis där och då. Är så tacksam för era ord, ni som gått igenom samma eller liknande och ni som upplevt något fint och rofyllt. Jag förstår att vi är många som hamnat mellan stolarna i vården och det går aldrig att skylla på enskilda människor, det är politik och strukturer som gör att vi är eftersatta i det egentligen mest basala vi kan göra, föra samhället vidare. Jag är ledsen för alla er skull som gråter i förtvivlan, precis som jag gjort och kanske gör. För urladdningen efter jag skrev inlägget igår, den kom långt inifrån. Som en urgråt tillät jag mig att falla helt ner och bara gråta. Alldeles själv på en brygga med havet vid min sida. Jag är så tacksam för att vi är ett gäng personer här, jag vet inte hur ni ser ut eller vad ni gör, men jag uppskattar er och att ni delar med er. Tack för det. Framöver ska jag försöka hitta någon som kan kolla på mitt förlossningsprotokoll och förklara för mig vad som hände. Sen ska jag bli fri, (ish ni hajar).
