Jag är så skör. Den här pandemin som inte ens slår hårt mig mig som person förutom att jag inte får krama min mamma egentligen tynger mig så mycket. Fast idag får jag det. Ikväll kommer hon hit och jag har precis fått ett negativt coronatest. Ska krama och vara nära henne så mycket jag kan idag. Jag har inte kunnat sluta tänka på taxichauffören. Igår när vi skulle sova grät jag hejdlöst för jag tänker på honom. Han blev på något sätt bilden av de som lider. Den ekonomiska krisen för alla som förlorat sina jobb och som är rädda för att förlora sitt hem, sin familj. När man är så nära till känslor och är en person som ofta bär på andras sorger så kan det vara så svårt att navigera i det. Det är ju inte mig det är synd om, men jag är så ledsen? Jag tänker på alla som lider hela tiden just nu. Det GÅR ju inte att bära allt? Det är inte hållbart. Min förra terapi handlade just om detta, det var något år sen nu jag gick, men då pratade vi nästan bara om att jag inte riktigt kan hantera att världen är i brand. För den är ju det någonstans, alltid. Usch det låter nästan äckligt när jag beskriver mig själv såhär. Åååå jag är såååå empatisk, stackars mig. Det är VERKLIGEN inte så jag menar såklart, jag hoppas ni förstår det. Jag kan bryta ihop när jag tänker på att barn negligeras och häromdagen bevittnade jag just det, det liksom tog kål på det sista på nåt sätt. Jag sa ifrån och efter det så har jag varit helt knäckt. Det rimliga vore väl ändå att vara medveten om det och såklart känna NÅGOT men inte bli ett med det? Har ni tips på att inte gå under av allt som sker? Min man sa igår när han tröstade mig att jag måste jobba bort min hudlöshet för när den blottas som i dessa tider är det nästan ohållbart att bara finnas. Blä. Jaja, ikväll är det på spåret och jag ska vara med min mamma och min son. Hoppas ni har en fin dag. Kram I morgon kan det lika gärna kännas bättre. Livet som kvinna. <3
