När jag la ut fördomsinlägget valde jag att inte ta med alla, det var så många roliga, tex att jag alltid går barfota men avskyr andras fötter, stämmer ej, jag älskar fötter, eller att jag att jag gillar små hundar och loafersskor hahhaha nej men så kul. Men det var en som jag blev lite ledsen av faktiskt. Jag har ju mig själv att skylla eftersom jag bad om era fördomar, men just denna gjorde lite ont. Inte så ont att jag gått och varit tyngd av detta, men ändå. Detta stämmer inte alls. Många av mina vänner är de jag träffat i vuxen ålder. Är det inte underbart med vänskap som hittas då? Det är ingen diss mot barndomsvänner alls, det är superfint det med. Men om jag ser till mig själv är jag inte samma person nu, mina vänskaper som hållit längst är de jag hittade i tonåren och framåt. Det enkla och rena i att träffa någon i den åldern då man är klar och grundad är så okonstlad upplever jag. Som nu, jag är 35 och rätt klar med den som är jag så när jag träffar nya vänner känner jag inte att jag måste leva upp till något jag inte kan, något som kanske har förändrats men som jag känner inte får ta plats bland dom som känner mig och upplever mig på ett speciellt sätt. För visst kan det vara så? Precis som på ett jobb när stora förändringar implementeras och alla blir oroliga och kanske lite negativa, hamnar i bittra spiraler så är det svårt att först vara neggo och sen helt plötsligt ändra på det för då blir det skakningar i det som en gång varit. Lite så kan det vara med vänner från barndomen, invanda mönster som kanske inte riktigt känns rätt längre. Jag älskar att träffa nya vänner i vuxen ålder, dom jag träffat bara på senare år är människor jag vill ha nära mig livet ut. Samtidigt så har jag människor som funnits med mig jättelänge och den vänskapen med de som finns kvar har ju en grundtrygghet som är helt oslagbar.
