Tänk att vi alltid kommer minnas var vi befann oss igår när det stod klart att Biden vann. Vi satt runt matbordet med våra vänner här på landet, en chiligryta som puttrar i 8 timmar stod på bordet. Barnen lekte sådär som de aldrig gör, lugnt och fint medan vi vuxna hade tid att prata. Plötsligt säger KP att det nu står klart, Biden vinner. Helt instinktivt börjar vi alla klappa händerna och hurra. Det kom inifrån, en mänsklig reaktion. Barnen kom och hurrade med, så ovetandes om den grymma värld där ute. Tanken slår rot i mig, tanken jag aldrig riktigt orkar ta hand om, hur Florens ska växa upp, en strimma hopp infinner sig, kan detta vara början på...början? Jag hoppas medan jag stryker hans lockiga hår med min hand. Middagen fortsätter och när det börjar spritta i benen av trötthet bär vi hem Florens utan skor och stjärnhimlen är öronbedövande vacker, himlen är så stor att vi ser den böja sig. Det är bäcksvart här ute, men ett ljus är tänt, jag drömmer att det är hoppet.
